Feriaberättelser i kol

Klockan är åtta på onsdagsmorgonen och Plaza de la Constitución luktar fortfarande slangvatten. Här går bara en gatusopare på sitt tredje varv och monteringslaget. Och jag. Jag är ett buntband: en tjugo centimeter lång remsa svart plast, med små tänder på ena sidan och ett litet fyrkantigt huvud i änden. Jag kommer i en påse med hundra, alla likadana, tills någon sticker ner handen och väljer dig.

Mig valde Inma, som har påsen hängande i bältet bredvid en tång. Hon klättrar med mig uppför stegen till scenens topp, där banderollen väntar: sex meter duk med röda bokstäver som tillkännager Feria de Torrox 2026.

Hon trär mig genom öljetten i duken, lägger mig runt scenröret och drar. Zrrrip. Klick, klick, klick. Varje liten tand hamnar på sin plats och kommer aldrig ut igen, för vi buntband har ingen backväxel. En skruv lossnar; en mutter ändrar sig med åren. När ett buntband säger ja, är det ja.

Sedan kommer tången. Inma klipper av min överblivna svans jäms med huvudet, så att ingen ful liten stump sticker ut på bilderna. Det är som att be om att få topparna putsade och gå ut från frisören snaggad. Buntbandet bredvid, också kortklippt, säger att det klär mig. Vi buntband stöttar varandra mycket.

Från mitt hörn ser jag torget byggas upp. Två av Inmas kollegor ställer upp kravallstaketen, klang, klang, som när man ställer fram stolar till ett bröllop. En elektriker åker upp i liftkorgen för att rikta strålkastarna och frågar ”Träffar den dig där?”; nerifrån svarar man med tummen upp. En patrull från lokalpolisen går förbi, tittar och fortsätter sin runda. Sedan kommer kaffe och churros, och laget samlas fem minuter i skuggan av lastbilen. Inte en minut till.

Halv nio går en granne förbi med en baguette under armen, stannar, lutar huvudet och fastslår:

– Den hänger snett.

Varje by har en sådan herre; det är en samhällstjänst. Inma klättrar upp igen och rycker i högra hörnet. Grannen nickar belåtet. Jag har inte rört mig en millimeter, bara så ni vet.

Jag räknar: på den här scenen finns mer än hundra buntband. Vi håller kablar, strålkastare, girlanger, banderoller och en orange förlängningssladd som ingen vet var den kommer ifrån. Om vi en dag bestämde oss för att släppa taget samtidigt skulle galan bli en hög saker på golvet. Tur att vi inte kan.

Och i kväll blir det jobb. Klockan sju ferians gala, med dansskolorna som stampar på plankorna. Tjugo i nio drottningarna och ”Mister”. Halv elva öppningstalet. Elva tänds festområdet; kvart över elva raketerna, och halv tolv den första stora konserten, med högtalare som kommer att skaka duken som ett lakan på tvättlinan.

På kvällens bilder syns klänningarna, kronorna och konfettin. Om någon zoomar in mycket, väldigt mycket, ser de en liten svart prick högst upp på banderollen. Det är jag. Jag är med på alla bilder och ingen känner igen mig. Precis som monteringslaget.

Klockan nio ger Inma duken ett sista ryck, som när man rättar till ryggsäcken på ett barn vid skolgrinden. Jag håller. Hon nickar, stoppar tången i fickan och går med de andra för att hämta fler staket. När ferian är slut kommer hon tillbaka och lossar oss: ett buntband knyter man inte upp, man klipper av det. Det har jag accepterat. Men tills dess får östanvinden blåsa hur mycket den vill. Härifrån rubbar ingen mig.

Halv tio på onsdagsmorgonen, när halva Torrox fortfarande sover och andra halvan stryker volanger, har jag redan varit en stund på Complejo La Granja, i en liten skotskrutig påse, och stött ihop med mina två systrar varje gång min ägare byter stödben. Jag är ett boulklot. Förkromat stål, sjuhundra gram, tävlingsräfflor. Och ett livsuppdrag jag aldrig riktigt har accepterat: att lägga mig nära lillkulan.

Lillkulan är en liten träkula stor som en valnöt, målad i skrikig orange, som ligger stilla hela turneringen och gör sig viktig. Alla tittar på den. Alla mäter till den. Och jag, som väger tjugo gånger mer, ska gå och buga för den som en hovman. Det har jag ingen lust med.

Min ägare heter Antonio, är sjuttiofyra år, har en reklamkeps från ett foderlager och en teknik han kallar ”pappas”: han sätter sig på huk, blundar med ena ögat, mumlar något som låter som en bön och släpper mig med en vridning av handleden. Mittemot står motståndarlaget: två bröder i likadana pikétröjor, allvarliga som i en VM-final. En av dem har en magnet i ett snöre för att plocka upp kloten utan att böja sig. Spjutspetsteknik.

Första kastet. Antonio kastar mig ömt. Jag, med världens bästa avsikter, studsar på en liten sten, gör en sväng och stannar två handsbredder från lillkulan och tittar åt ett annat håll. ”Aj, den gick för långt!”, klagar han. Jag gick inte för långt, Antonio. Jag gick värdigt.

Andra kastet. En av bröderna lägger ett klot så nära lillkulan att de ser ut som ett förälskat par. Diskreta applåder. En herre med en termos kaffe kommenterar: ”Det där är som i läroboken.” Jag, i min exil, känner något som liknar avund mycket.

Då kommer ögonblicket som förändrar min karriär. Antonio tar av kepsen, kliar sig i huvudet och säger till sin partner Pepe: ”Här ska vi inte lägga. Här ska vi skjuta.” Och han tar mig. Mig. Han torkar av mig med en tygnäsduk, blåser på mig, tittar mig stint i ögonen och viskar: ”Kom igen, sötnos, i dag börjar ferian.”

Att skjuta är i boule motsatsen till att lägga: man siktar på motståndarens klot och slår bort det med ett rent träffskott. Det är min grej. Det är boulens rock and roll.

Jag lämnar hans hand i en perfekt båge, korsar den svala morgonluften, landar rakt på det förälskade klotet och – klonk! Jag skickar ut det på promenad till staketet, och själv blir jag liggande på dess plats, tätt intill lillkulan, som om jag legat där hela livet. Kännarna kallar det ”carreau”. Hemma hos mig kallar vi det poetisk rättvisa.

Tystnaden varar en halv sekund. Sedan ropar Pepe ”Där satt den!”, termosherren spiller kaffe över sig och bröderna i de likadana tröjorna tittar på varandra som om någon bytt ut regelboken. Han med magneten behöver en god stund för att få tag i det utkastade klotet. Han hittar det under en bänk, mycket påverkat.

Vi vann inte turneringen. Vi kom trea, efter ett lag damer som lade med kirurgisk precision och åt magdalenas mellan kasten. Men på vägen hem, i den lilla rutiga påsen, sa Antonio till alla han mötte: ”Såg du carreaun? Det klotet har talang.”

Nu vilar jag på byrån i hallen, mellan nycklarna och journalboken. Mina systrar säger att jag har blivit högfärdig. Kanske. Men i år, för första gången, kom jag nära lillkulan. På mitt sätt.

Jag har suttit högst upp i lotteriståndet på Llano de la Almazara i fyra ferior. Fyra. Jag är en panda, en meter och tjugo lång, med röd fluga och ett broderat leende som med åren har stelnat lite. På ståndets skylt står det med neonbokstäver: ”ALLA LOTTER VINNER!”. Och det stämmer. Alla lotter vinner. Det är bara det att ingen någonsin vinner mig.

Man vinner delfinnyckelringen. Man vinner den färgglada kammen. Man vinner setet med plastmuggar med fruktmotiv, som har en misstänkt hög vinstfrekvens. Man vinner en pipande gummianka som har bytt ägare fler gånger än en femeurosedel. Men pandan, nej. Pandan är drömmen. Pandan sitter där uppe för att folk ska fortsätta köpa lotter.

I dag är det onsdag, Barnens dag. Åkattraktionerna kostar mindre och fram till nio på kvällen går de utan ljud, vilket är väldigt fint: karusellerna snurrar, stiger och sjunker i tystnad, med lamporna tända och barnen skrattande, och äntligen hör man vad folk säger. Fast i ett lotteristånd är det inte alltid en bra idé.

– Pappa, pandan!

Där har vi det. Nu har det börjat. En pojke på ungefär sex år, sminkad som en tiger, pekar på mig. Pappan tittar upp, tittar på skylten, tittar i plånboken och gör en huvudräkning som syns i pannan. Han köper fem lotter. Nyckelring, kam, kam, muggar, gummianka. Han köper fem till. Nyckelring, nyckelring, en penna med fjäder, muggar och en kylskåpsmagnet formad som en flipflop. I tredje omgången dyker mamman upp bakom honom med två sockervadd och en blick som kunde frysa Medelhavet.

– Hur mycket har du lagt?

– Lite, säger han.

De har lagt tjugo euro. Jag vet för härifrån vet jag allt.

Till slut går pojken med en delfinnyckelring, en kam, två muggset och gummiankan, som han redan har döpt till Paco. Och han går glad. Mycket gladare än om han hade vunnit mig, som inte ens hade fått plats i bilen. Pappan tittar på mig en sista gång, med en blandning av agg och respekt. Vi ses nästa år, mästaren.

Eftermiddagen går. Par går förbi, gäng och en herre som försäkrar att ”det här är riggat” och köper tio lotter för att bevisa det. Han vinner en kam. Han går nöjd, teorin bekräftad.

Och sedan, nästan klockan nio, när attraktionerna snart ska låta igen, kommer en mormor. Pytteliten, med en jättestor handväska och ett barnbarn i handen. Hon frågar inte efter pandan. Hon tittar inte ens på mig. Hon köper en enda lott, ”för att prova”, och öppnar den med naglarna, långsamt, utan glasögon.

Tivolimannen läser den två gånger. Han tappar mikrofonen. Han tar upp den. Han harklar sig.

– Mina damer och herrar, paaaandaaaan!

Hela ståndet vänder sig om. Barnbarnet skriker. Mormodern, som inte har förstått någonting, frågar: ”Vad har jag vunnit, gumman?” Och jag lyfts ner från toppen med en krok, efter fyra ferior, under applåder, som en astronaut som återvänder till jorden.

Barnbarnet bär mig, och hon är lika lång som jag, så vi går snarare i famn, vinglar över festområdet och väjer för ben. När vi går förbi radiobilarna ser tigerpojken oss och det slinker ur honom ett ”oj!”. Paco, ankan, piper.

Nu bor jag i en fåtölj i ett hus i byn, med en filt över benen. De kallar mig Don Panda. Inte särskilt originellt, men det är mitt. Och varje gång någon kommer in genom dörren säger mormodern: ”Den där vann jag på ferian. Med en enda lott.”

Alla lotter vinner. Man behövde bara vänta.

Vi är lärarinnans övningsskor. Tyg som en gång var rosa, delad sula så att foten kan böja sig som den vill och en lapp silvertejp på tån som numera är en del av vår personlighet. I dag klockan sju på kvällen börjar ferians gala på Plaza de la Constitución, och vi står där vi alltid står: vid sidan av scenen, bakom den svarta ridån, dit ingen strålkastare når.

Vi har övat sedan juli i studion: en spegelvägg, ett litet handavtryck i knähöjd och en fläkt som vrider på huvudet som om den sa nej till allt. Framför den spegeln har fyraåringarna varit; tolvåringarna, som tittar mer i glaset än på läraren; tre killar som kom med sina systrar och nu kommer först; och tisdagsgruppen, folk som började dansa när de gick i pension och inte har missat en gång, inte ens på tandläkardagen.

Läraren rättar med korta meningar. ”Hakan.” ”Armarna, ni hänger inte tvätt.” ”Titta på publiken, golvet kan redan dansen.” Och vi efter: fem, sex, sju, åtta, samma steg hundra gånger, tills det fastnar i sulan som en låt man inte blir av med.

Och så är det Alba: fem år, en rosett stor som en öppen hand och en egen inre klocka som alltid går en halv takt efter. När gruppen snurrar funderar Alba. När gruppen är klar gör hon sista snurren ensam, väldigt allvarlig, med tungspetsen ute. Och läraren applåderar som om allt var perfekt. Om någon frågar om man inte borde rätta henne, svarar hon utan att sluta räkna: ”Takten går att lära sig. Det hon har med sig går inte.”

I dag är vi inte ensamma. Bakom scenen samlas alla byns dansskolor och dansgrupper, och på golvnivå är det en skoförsamling: flamencoskor med spikar som klapprar även när de står still, skinande vita sneakers för modern dans med skosnören som ser strukna ut, espadriller med band för de traditionella danserna. Alla på samma lilla golvbit, och ingen trampar på någon.

Nervositeten hörs också. En flicka går igenom koreografin tyst för sig själv. En kille knyter skorna för fjärde gången. En mamma letar efter hårsnodden hon har runt handleden. Vid varje sida står en lärare, och alla gör som vår: ett djupt andetag, en puss i pannan och ett ”njut av det” som låter som en order.

Musiken börjar och de går ut. Och här är det ingen vet: vi dansar också. Bakom ridån markerar läraren varje steg med fötterna, pyttesmå. Fem, sex, sju, åtta. När de snurrar snurrar vi. När de lyfter armarna lyfter hon sina till hälften, som om hon hjälpte till på avstånd.

I sista snurren blir Alba ensam kvar, en halv takt efter, som vanligt. Men i dag tittar ett helt torg. Hon avslutar sin snurr, står still och breder ut armarna. Och Plaza de la Constitución gör det läraren har gjort sedan juli: applåderar som om det var perfekt. För det var perfekt.

Vid bugningen drar de små ut läraren på scenen. Hon streter emot, bara lite. Och så, för första gången, kliver vi upp på scenen med silvertejpen synlig, inför halva byn. Ingen tittar på oss förstås. Alla tittar på läraren, som gråter och säger att det är strålkastarnas fel.

Sedan kommer valet av drottningar och Mister och prisutdelningen, men det är en annan historia. I november första repetitionen. Alba har redan meddelat att hon kommer i tid nästa år. Läraren har sagt att hon inte ska stressa, vi väntar på henne.

Kastanjetterna av mörkt trä hade varit tysta i åratal, hängande på en krok i karmen till fönstret mot Calle Alta. Fasthållna av ett rött snöre som Torrox-solen blekt, hade de blivit ännu en prydnad, i klass med apotekets kalender och keramiktallriken som ingen vågar ta ner. De var min mormors. Och mormor, må hon vila i frid och dansa i härligheten, spelade på dem som salvor från en kulspruta: på byns bröllop sa man att om man placerade henne nära orkestern blev trummisen deprimerad.

Varje oktober, när ferians trumpeter och trummor började dåna nerför backen mot torget, blev det rummet tystare än någonsin. Utanför raketer, charangas och en man som testade en högtalare med det eviga ”ja, ja, test, ett, två”. Inne två träbitar som tittade på mig från fönstret som en hund som vet att det inte blir någon promenad i dag.

Den där ferieftermiddagen smet vinden från havet in mellan pelargonkrukorna med mycket dåligt uppförande. Vindbyn knuffade det lackerade träet mot karmen: ett torrt, klumpigt men tydligt klack. Bara ett. Men i Torrox är ett klack mitt under ferian en avsiktsförklaring.

Nedanför gick en grupp grannkvinnor i prickiga klänningar skrattande uppför backen på väg till dansen, med solfjädrarna i stridsposition. När hon hörde klacket tittade Paqui – som har ett taktöra som konservatoriet skulle avundas – upp, klappade snabbt i händerna och ropade mot balkongen:

– Kom igen, låt oss höra virveln, det är feria!

– Det var vinden! svarade jag och lutade mig ut.

– Då får vinden komma ner och dansa, här finns plats! fyllde en annan i, och de andra vek sig dubbla av skratt över sina volanger.

Jag blev stående och tittade på kastanjetterna. De tittade på mig. Eller så verkade det, under ferian ska man inte lita på någonting. Jag tog ner dem försiktigt, knöt upp snöret och trädde öglorna över tummarna. Jag hade inte försökt på evigheter. Sista gången, när jag var nio, slant den ena ur handen och träffade katten mitt på ryggen. Katten gick inte in i det rummet igen förrän till påsk.

Jag tog ett djupt andetag. Jag mindes mormors röst: ”Virveln börjar i lillfingret, inte i rädslan.” Och jag släppte loss första slaget.

Det lät rent. Trrriá. Mot den ljumma kvällsluften, som om träet hade väntat i åratal på signalen.

Från gatan bröt det ut en ovation större än vid öppningstalet. Grannkvinnorna jublade, någon ropade ”Olé för din mormor!”, vilket egentligen var precis rätt, och en liten pojke som gick förbi med en SvampBob-ballong blev stående med öppen mun. Jag blev modig och fortsatte med en virvel till, sedan en klumpigare, sedan en jag inte ens vet vad den heter men som lät himmelsk i mina öron.

Träet, varmt av solen, slutade vara en sorgeprydnad. Det fick tillbaka sin röst. Och minnet, som i åratal hade fått spela sorg, tog på sig prickklänningen och gick ut på gatan.

När lyktorna på Calle Alta började tändas en efter en gick jag redan nerför backen efter grannkvinnorna, med kastanjetterna på tummarna och ett leende från öra till öra. På vägen mötte jag katten, som tittade ut genom fönstret bredvid. Den gav mig en hätsk blick. Vissa sår läker inte ens ferian.

Sedan klockan sju på kvällen ligger jag på en granatröd sammetskudde bakom scenen på Plaza de la Constitución, omgiven av kablar, vattenflaskor och en dam från arrangörerna som tittar på mig var femte minut som om jag skulle rymma. Jag tänker inte rymma. Jag är en krona. Ett diadem, för att vara exakt: silverfärgad metall, tolv små stenar som glittrar som om de vore äkta och ett lager glitter som någon strödde på i går ”så att den lyser i strålkastarljuset”. Glittret är för övrigt redan överallt: på kudden, på bordet och i ljusteknikerns mustasch. Glitter försvinner aldrig. Glitter är för evigt.

I kväll är det ferians gala, och tjugo i nio väljs 2026 års drottningar och Mister. Jag vet ännu inte på vilket huvud jag hamnar, och för en krona är det som att inte veta i vilket hus man ska bo resten av året.

Från kudden ser jag allt. Jag ser kandidaterna som bättrar på sminket med mobilen som spegel, andas djupt och peppar varandra med en sammanhållning som många skulle avundas. Jag ser en mamma som fixar en knut med tre hårnålar mellan tänderna. Jag ser en morfar som har smugit in bakom scenen med ursäkten att ”komma med en vattenflaska” och inte har gått på tjugo minuter, mer rörd än om det vore han som var kandidat.

Och jag ser kandidaterna till Mister. En övar på sitt leende framför en avstängd högtalare. En annan går tyst igenom vad han ska säga om han vinner. Och alla sneglar på mig med en avund jag känner väl: Mister får ett band, och ett band, oss emellan, är inte samma sak. Ett band är ett accessoar. Jag är en institution.

Dansskolorna sätter igång och scenen dånar. Min kudde vibrerar. Mina små stenar klingar. Damen från arrangörerna håller mig med handen, för säkerhets skull, och jag passar på att ge henne lite mer glitter. Hon kommer att minnas mig till jul.

Sedan kommer ögonblicket. Programledaren höjer rösten. Den obligatoriska trumvirveln ljuder, den som låter likadant på alla galor i världen, som om det fanns en enda trumslagare anlitad för hela planeten. Spänningen går att skära med kniv. En kandidat kramar en annans hand. På första raden ropar någon ett namn och halva byn hyssjar.

Namnet läses upp. Applåder, skrik och en gruppkram på scenen som nästan välter mig från kudden. Händer lyfter mig, bär mig mot ljuset och för första gången i mitt liv ser jag hela torget rakt framifrån. Hundratals mobiler riktade mot mig. Lyktor. En liten pojke på pappas axlar med en sockervadd större än hans huvud.

Jag landar på en frisyr med så mycket hårspray att den håller som en stadsmur. Jag sätter mig tillrätta. Jag lutar lite åt vänster. Drottningen skrattar, håller fast mig med handen och viskar till den bredvid: ”Om den ramlar av dör jag.” Jag ramlar inte av. Hårsprayfrisyrer är min specialitet.

Uppifrån ser jag Mister som strålande av lycka visar upp sitt nya band, vattenflaskemorfar som gråter ohämmat och damen från arrangörerna som uppgivet skakar glitter ur håret.

Ett år av evenemang, bilder, parader och en och annan skokartong väntar mig. Men i kväll, högst upp på Plaza de la Constitución, med hela ferian vid mina fötter, vet jag på vilket huvud jag bor. Och jag glittrar. Och hur jag glittrar.

Jag är en trappstege. Sju steg, ben av gul glasfiber och en dekal högst upp som förbjuder att man kliver på det översta. Jag är inte av aluminium, för elektriker litar inte på något som leder ström. Jag leder inte ens skåpbilen: jag åker på takräcket, fastspänd med två expandrar.

Onsdag, halv tio på kvällen, och mina ben står nedstuckna i sanden på Llano de la Almazara. En och en halv timme kvar till tändningen. Attraktionerna har redan skruvat upp musiken – fram till nio går de tyst – och barnen från Barnens dag springer från karusellen till radiobilarna. Festområdet däremot ligger fortfarande i mörker: tusentals glödlampor väntar och fyra elektriker med pannlampor kontrollerar att de inte väntar i onödan.

Den stora entréportalen är inte min sak. Den kollar de från kranen, som gör sig märkvärdig för att den når överallt. Kranfolket säger att där uppe, tredje raden till vänster om vapnet, finns en glödlampa som hela tiden frågar om gult klär den. Mitt jobb är det som inte syns på bilderna: elcentraler, girlanger, små valv, uttagen i stånden.

Sedan fem på eftermiddagen har Lucía klättrat upp på mig femtiotre gånger. Jag har räknat; det är det enda en stege kan göra medan någon står på den. Upp, titta, dra åt en plint, ner, fälla ihop mig, lyfta mig på axeln och ställa upp mig tio meter längre bort. Bakom henne går Andrés, lagledaren, med ett block och en provare som piper som en liten fågel. Av allt böjande knakar det i hans knä. I mitt gångjärn. Vi förstår varandra.

En pojke med en delfinballong frågar Lucía om det är hon som tänder ferian. ”Jag ser till att det händer något när någon tänder den”, svarar hon. Pojken bestämmer att det där är vuxengrejer och springer iväg.

Kvart över tio dyker rebellen upp: en lampa i girlangen som korsar ståndgatan, precis ovanför de brända mandlarna. Vid testet tänds den, släcks, tänds igen och tänker efter.

– Den där driver med oss, säger Andrés.

Först bryter man strömmen. Alltid. Det är det första en elektrikerstege lär sig, före sitt eget serienummer. Andrés fäller spaken, sätter kängan på min fot, det är vårt sätt att skaka hand, och Lucía klättrar upp. Ett, två, tre, fyra, fem, sex. Hon skruvar ur, tittar och skrattar: ”Den är inte trasig, den sitter löst.” ”Som vi alla vid den här tiden”, svarar Andrés. Ett kvarts varv, spaken upp, och rebellen lyser stadigt, jättesnällt, som om den aldrig gjort något ont. Spaken ner igen: det är inte dess tid än.

Kvart i elva fäller de ihop mig och ställer mig mot skåpbilen, mellan en kabelrulle och en termos med kaffe som för länge sedan kallnat. Folk börjar komma till portalen: barnvagnar, gäng, familjer med koftan ifall det blir kyligt. Ingen tittar hitåt. Fyra reflexvästar i mörkret är ingen stor föreställning.

Klockan elva hörs nedräkningen och ferian tänds nerifrån och upp. Man hör en jättelång applåd. Yrkeshemlighet: elektriker tittar inte på lamporna. De tittar på elcentralen. Andrés har ficklampan riktad mot jordfelsbrytaren, som någon som väntar på en straff. En, två, tre sekunder. Ingenting löser ut.

Nu så. Andrés släcker ficklampan, Lucía tar av sig hjälmen och de fyra tittar upp med det lilla leendet hos den som vet hur många gånger man klättrat för att detta skulle hända. Ingen applåderar dem. De bryr sig inte. Lucía klappar mig två gånger på sidostycket: ”Bra jobbat, kollega.”

Kvart över elva stiger raketerna. För i dag får andra klättra.

Jag kom ur pappkartongen för knappt fyrtio minuter sedan. Jag luktar fortfarande den där stickande doften av ny plast, nyss bruten försegling och kabel som aldrig har smakat ström. Mitt arbetsliv började utan provanställning och utan inkörning: på ett ögonblick gick jag från mörkret i ett lager till toppen av ett metallstativ, där jag tronar över huvudscenen på Plaza de la Constitución. Från hyllan till stjärnstatus på en eftermiddag.

Det är halv elva på onsdagskvällen. Att titta ner från den här höjden tar andan ur en, fast jag tekniskt sett inte andas. Torget har blivit en människoflod som hotar att svämma över Torrox gränder. Hundratals huvuden trängs under ljusslingorna, papperslyktorna darrar i havsbrisen och folkmassans sorl stiger i täta vågor, tunga av doft från brända mandlar och nyfriterade churros. Alla byns ögon pekar rakt dit där jag står.

Nyss gav ljudteknikern mig två torra knackningar med tumtoppen för att kolla att jag svarade. Pom, pom. Det ekade i mitt membran med våldet av en stenkastning och jag var rädd att lödningarna i foten skulle släppa mitt under direktsändning. Sedan blåste han. Blåste! Vem har lärt den här mannen att man blåser i en mikrofon? Jag höll stånd, utan minsta rundgång, med värdigheten hos den som vet att den har ett uppdrag.

Kvart över tio invigs jag på riktigt: festkommunalrådet och borgmästaren kommer upp och håller välkomsthälsningen, och jag håller mig som en veteran. Men det stora kommer sedan. Halv elva öppningstalet. Och i år håller inte en enda person det: det hålls av en hel folkdans- och sånggrupp från byn, fulltaligt.

De kommer upp på scenen på rad, i festdräkter, sjalarna prydligt lagda, kastanjetterna tittande upp ur fickorna och den där blandningen av förväntan och nerver som syns ända ner i klackarna. De är många. Jag är en. Jag räknar och kallsvettas: om var och en kommer tre millimeter från mitt galler kommer jag att behöva semester efter i kväll.

Talet går från hand till hand. En röst berättar hur ferian var förr, med papperslyktor och dans till gryningen. En annan minns dem som inte längre finns, och hela torget tystnar. En tredje drar en anekdot som får även ljudteknikern att skratta. Jag hoppar från handflata till handflata som stafettpinnen i ett stafettlopp, och i varje hand känner jag en annan puls: en darrar, en kramar hårt och en håller mig så ömt att jag nästan blir rörd.

Mot slutet slår någon takten med knogarna mot talarstolen. Kastanjetterna ljuder. Och hela gruppen stämmer upp i en copla från trakten, i flera stämmor, som far in i mitt galler som en storm och kommer ut ur högtalarna förvandlad till något jag inte kan förklara. För första gången i mitt korta liv förstår jag vad en mikrofon är till för: inte för att det ska höras högre, utan för att alla ska höras på en gång.

Sedan kommer alla fram, trängs runt min silverkupol, tar luft samtidigt och ropar i kör:

– Grannar i Torrox, låt ferian börja!

Impulsen far som en blixt genom min kopparpelare till torgets högtalare. Folkmassan brister ut i en enhällig ovation av applåder, visslingar och jubel som får mina kretsar att darra. Någon skjuter upp en raket. En bebis vaknar. En mormor på första raden ropar ”Så fina ni är!”, och jag vet inte om hon menar dem eller mig.

Mitt elddop har blivit en rungande succé. Från och med nu går en hel bys röst genom min strupe: tal, lotterier, efterlysningar av bortsprungna barn och då och då ett ”den felparkerade bilen ombeds flytta sig”. Jag är öppningstalets mikrofon. Och jag tänker hålla ut till sista ”¡Viva Torrox!”.

Jag är glödlampa nummer 4 817 i festområdets entréportal, tredje raden uppifrån, till vänster om vapnet. Ingen glamorös plats, det medger jag. De i mitten får alla bilder. Men härifrån, över Llano de la Almazara, ser man hela ferian: attraktionerna, turrónstånden, det sovande pariserhjulet och ett hav av människor som väntar på att vi ska tändas.

För i kväll klockan elva tänder de oss. Myndigheterna. Med tal och allt. Och för en ferialampa är det som debutantbalen.

Vi har hängt här i en vecka. En vecka av västanvind, nyfikna måsar och arbetare på en kran som säger saker som ”den raden får ingen ström” eller ”knacka på den, så får vi se”. De knackade på mig två gånger. Det fungerade. Jag går inte in på detaljer.

Bredvid mig sitter nummer 4 818, som är väldigt nervös. Hela eftermiddagen har hon frågat om glödtråden syns, om gult klär henne och om det finns risk att de byter ut henne mot en sådan där modern. ”De moderna har ingen själ”, säger jag, fast vi tekniskt sett båda är moderna. Man måste uppmuntra folk.

Halv elva går ett rykte genom kabeln, som en lågspänningsström. Borgmästaren är redan på torget. Kommunalrådet har talet i fickan. Det finns en knapp. En stor röd knapp, säger de, som på film. Nummer 4 818 är övertygad om att vi alla exploderar om de trycker fel. Jag förklarar att det inte fungerar så. Hon tror mig inte. Nummer 4 816, på andra sidan, har ingen åsikt: hon har varit trasig sedan i tisdags och ingen har märkt det. Hon upplever ferian i mörker, med beundransvärd värdighet.

Nedanför börjar folk titta upp. Barn med ballonger. Par som håller hand. Ett gäng killar med skjortan utanpå som tar bilder med den släckta portalen ”för före och efter”. En dam med barnvagn säger till sin man: ”I år har de satt upp fler lampor”, och jag sväller av stolthet, fast vi är samma som förra året.

Ögonblicket är här. En konstig tystnad sprider sig, som när ljuset släcks på bio. Någon börjar räkna ner. Tio, nio, åtta … Jag känner ett pirrande i sockeln. Sju, sex … Nummer 4 818 skriker ”jag vill inte!”. Fem, fyra … En enorm nattfjäril landar på mig just nu, som ett fan som smiter upp på scenen. Tre, två …

Ett.

Strömmen far genom mig på en gång, från sockeln till spetsen. Vi tänds alla samtidigt, som en kaskad, nerifrån och upp, som om hela portalen andades. Nedanför hörs ett jättelångt ”åååh!”, ett riktigt gammaldags feria-”åååh”, och efter det en applåd som når ända till pariserhjulet. Nattfjärilen far iväg, bländad, för att tänka över sitt liv.

Nummer 4 818 lyser som aldrig förr. Jag tror att hon gråter lite, fast hos en glödlampa ser det ut som en reflex. ”Ser jag bra ut?” frågar hon. ”Du är vacker”, säger jag. Och det är sant.

Den enda som fortfarande är släckt är 4 816. Men se, bland så mycket ljus har en mörk lucka också sin charm. En liten pojke pekar på henne och säger till sin mamma: ”Titta, den där blinkar.”

Och så blir vi hängande fem nätter i rad och lyser upp kyssar, snubblingar, churros och återseenden. Tredje raden, till vänster om vapnet. Om ni går förbi portalen, vinka. Jag kommer att se er.

De kallar mig ”notpärmen”, och jag låter dem hållas. Men noter, riktiga noter, har jag inte en enda: inget notsystem, ingen g-klav. Jag bär texter. Trettiotvå sevillanas och rumbor i fetstil, var och en i sin plastficka, och en blå rygg med ett solrosklistermärke som har hållit på att lossna i två ferior.

Det jag egentligen bär är blyerts. Ett års repetitioner antecknat i marginalerna. ”Andas här.” ”INTE rusa”, understruket två gånger. ”Andra raden kommer in.” En pil som jag inte vet vart den pekar. Och på sidan elva ringen efter en kaffe latte från februari som numera hör till sången. Pennan bor i min ring, med suddet slitet av alla ändrade beslut.

Jag tillhör Loli. Loli kan alla texter. Framlänges, baklänges och med slutna ögon, och det är så hon sjunger. Hon har inte tittat i mig på en repetition sedan mars. Men hon går inte upp och sjunger utan att hålla mig uppslagen i händerna. För säkerhets skull. I den här kören har ”för säkerhets skull” längre tjänstetid än tamburinen.

Torsdag, ferians första dag, klockan tolv, Caseta del Mayor i Jardines de Picasso. Trettonde träffen för rocierokörer med seniorer. Byns kör kommer, liksom den från Torrox Costa och de från Nerja och Vélez-Málaga. Sjalar om halsen, blommor i håret, nystrukna blusar och fyra gitarrer som stäms samtidigt, var och en övertygad om att den falska är den bredvid.

Och de andra pärmarna kommer. En röd från kusten, med plastfickor vågiga av fukt. En prickig som aldrig slutar skryta. Och en från Vélez så tjock att den inte längre går att stänga och hålls ihop med en gummisnodd. Vi mönstrar varandra som pärmar gör: i marginalerna. Den från Vélez har mer blyerts än jag. Det tänker jag inte berätta för någon.

Vår tur. Loli ställer sig i andra raden, slår upp mig, andas djupt och dirigenten räknar in med hakan. Första sevillanan. Jag är uppslagen på sidan sju. De sjunger nummer tre. Spelar ingen roll. Loli sjunger med ett leende som inte får plats i sjalen, och jag darrar lite i hennes händer vid varje ”olé!” från publiken.

Medan de andra sjunger upptäcker jag något: vi sjunger nästan samma sånger, men varje kör andas på olika ställen. Vi tar luft före refrängen; de från Nerja direkt efter. Jag har antecknat i ett år var man ska andas, och så visar det sig att luften fördelas som det passar var och en.

Till slut händer det som måste hända: alla fyra körerna står uppe samtidigt, hopträngda på en scen byggd för en, och sjunger samma sevillana. Ingen slår upp någon pärm. Det behövs inte. Loli stänger mig, trycker mig mot bröstet och sjunger som om hon själv skrivit texten.

Sedan kommer de latinamerikanska danserna: cumbia, salsa, pasodobler. Loli lägger mig på ett gitarrfodral och dansar en pasodoble med en herre från Vélez som håller takten till och med med ögonbrynen. Sedan en salsa med två grannar från kusten. Loli, som på repetitionerna aldrig lämnar sin golvplatta, snurrar fler varv än pariserhjulet på Llano de la Almazara.

När musiken tystnar tar hon upp mig från fodralet och tittar på mig för första gången på hela dagen. Hon drar ut pennan ur ringen och skriver på sista sidan, under slutsevillanan, med rund handstil: ”Här, allihop tillsammans.”

Det är den finaste anteckningen jag bär. Och den enda som inte behöver övas in. Klockan sex på kvällen sjunger andra körer i samma caseta. Loli säger att hon bara ska komma och lyssna. Hon har redan stoppat mig i väskan. För säkerhets skull.

Jag vet inte vem jag tillhör. Jag säger det utan drama: för ett fällbord är det helt normalt. Vit skiva, rörben som fälls inåt och en spärr som bara tålmodiga människor begriper. Undertill står det med tuschpenna ”ÅTERLÄMNAS TILL” och efter det sex föreningsnamn överstrukna ovanpå varandra. Det sista stämmer inte heller.

Jag har lånats ut så många gånger att jag inte längre kommer tillbaka: jag skickas vidare. En peña ställer mig vid dörren till en klubb, klubben lastar mig i ett brödraskaps skåpbil och brödraskapet lånar ut mig till skolans föräldraförening. Det enda som är mitt är en bit kexkartong, vikt fyra gånger, till det vingliga benet. Alla som ställer upp mig vet om den.

Mitt CV ryms i mina fläckar. En chokladring som inte går bort ens med klorin. Tejpspåret efter anmälningspennan, för under ferian emigrerar pennor. Och ett kladdigt hörn från när jag sålde välgörenhetslotter på en korg med olivolja, turrón och en filt. Den vanns av en liten pojke som gick hem med filten på sig, som en soffsuperhjälte.

I tisdags var jag på sällskapsspelen på seniorcentret. Jag som bord, de spelade. Aldrig har de låtit mig slå en tärning. I onsdags på Complejo La Granja skrev jag upp paren till boulturneringen, som anmälde sig med vacker handstil och notariemässigt allvar.

I dag, torsdag, är det Caseta del Mayor i Jardines de Picasso. Vid lunch sjunger seniorkörerna och sedan blir det cumbia, salsa och pasodobler. Jag väntar hopfälld längst bak, bredvid en skokartong full med medaljer, och vid pasodoblen darrar mina gångjärn. Det sitter i järnet.

Halv två kommer två frivilliga för att ställa upp mig. Att fälla ut mig har sin ceremoni: man drar i spärren, trycker benet med knät och säger ”så” två gånger, för första gången är det aldrig så. Sedan böjer sig någon ner och letar efter kartongen. Kartongen finns alltid där. Ovanpå ett lakan struket i något hus i byn och två klädnypor.

Och pokalerna kommer: guldfärgade, av plast, med en pytteliten spelare på toppen som alltid ser ut att vara på väg att säga något. De stora bak och de små fram, som på bröllopsbilder. De väger nästan ingenting. Det som väger är allt annat: fullsatt caseta, folk som står längst bak och ett barnbarn som högt frågar vilken som är mormors.

Klockan två börjar prisutdelningen. Vid varje namn reser sig någon, korsar casetan under applåder och kommer rakt mot mig. Ett boulpar lyfter den högsta pokalen som om det vore Europacupen. På varje bild vilar en hand på min kant. Jag håller. Det är därför jag har kartongen.

Pokalerna hamnar i vitrinskåp och på vardagsrumsbord. Mig applåderar ingen, och det förstår jag. Det som svider är att ingen applåderar dem som bar hit mig heller. De kommer först, med nycklar till förråd som inte är deras, och går sist, med händer som luktar järn. Däremellan ställer de upp, skriver upp, serverar och staplar stolar när musiken tystnar. På ferians affisch syns de inte. Allt annat gör det.

Klockan fyra fäller ingen ihop mig. De släpar mig tre meter och lägger på en blommig vaxduk: halv sju är det chokladfest. En dam klappar mig två gånger och meddelar att hon vill ha mig till paellaservetterna på fredag. Innan hon går böjer hon sig ner, letar upp en lucka under de sex överstrukna namnen och skriver med tuschpenna: ”TILL DEN SOM BEHÖVER DET”.

Det är första gången någon får min adress rätt.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle kalla det frukost att vräka i sig en churrosring med choklad klockan fem en torsdagseftermiddag, men mitt under ferian tappar klockorna all skam. Min bärare, en kvinna med energiskt steg och en knut så stram att den fungerar som ansiktslyft, hade bestämt att kroppen måste få mat innan den heliga plikten. ”Man ber inte bra på fastande mage”, fastslog hon. Och så tillbringade jag mina första tjugo minuter av sällskapsliv liggande på ett bord på Paseo de las Moreas, väjande för droppar av het flottyr och frityrånga som nästan fick mina nejlikor att vissna i förtid.

Jag bör klargöra att jag inte är vilken balkongbukett som helst. Jag är en formell offergåva till Torrox skyddshelgon. Tolv skinande vita gladioler, ett halvdussin karminröda nejlikor och ett grönt sidenband som just nu reser tryckt mot en svettig underarm. I blomsteraffären behandlade de mig som en prins: friskt vatten, cellofan och ett ”vad fin den blev” från expediten. Och nu luktar jag churrosstånd. Sådant är en buketts liv.

Under mellanmålet tittade en servitör på mig och frågade om han skulle ställa mig i vatten. Min ägare sa nej, att jag höll. Hålla gör jag. Men en droppe choklad föll på ett av mina kronblad och ingen torkade bort den. Jag bär den som en medalj.

Det verkliga dramat började när vi gav oss av uppför backen. Tåget mot Plaza de la Constitución är en tjock flod av fromhet, små sjalar och välmenande knuffar. Tio över fem gick en tankspridd herre med solglasögon baklänges medan han tuggade på en churro och höll på att halshugga mina tre gladioler i högra hörnet. Min ägare väjde med ett höftsvaj som en tjurfäktare skulle avundas. Herren märkte ingenting.

Två hörn längre fram försökte en liten pojke med en heliumballong formad som en traktor trassla in snöret mellan mina stjälkar. Under några ångestfyllda sekunder utgjorde traktorn och jag en enda luftfarkost. Om det hade blåst lite östanvind hade jag hamnat i Nerja. Pojkens mamma knöt upp knuten och bad om ursäkt, och min ägare svarade ”det gör inget, gumman” med det där leendet som egentligen betyder ”bryts en gladiol så pratar vi vidare”.

Jag uthärdade ryckandet med berömvärd växtvärdighet och drog ihop kronbladen varje gång en jetdriven solfjäder svischade förbi och rakade min krona. På den här ferian fläktar inte solfjädrar: de lyfter.

Från min utsiktspost ser jag redan bärställningarna med Virgen de las Nieves och San Roque avteckna sig mot den klara himlen. Klockorna ringer. Mina stjälkar knakar under trycket från min ägares fingrar, som ökar takten bland hurrarop och klockklang och armbågar sig fram som på rean.

Jag kommer fram till altaret och luktar mer bränt socker och ister än vild äng, det är säkert. Men jag kommer fram hel, med mina tolv gladioler, mina sex nejlikor och en chokladfläck som, rätt betraktad, liknar en prick på en flamencoklänning. I Torrox vet till och med vi blommor att för att förtjäna himlen måste man först överleva ferian.

Det finns föremål som föds för att glänsa och föremål som föds för att hålla ut. Jag hör till de senare. Jag är en vit plaststol, terrassmodell, med lite utåtsträckta ben och en repa i ryggstödet från när de använde mig som stege på ett bröllop. På Plaza de la Constitución finns det många som jag. Men på ferians torsdag klockan sex på kvällen, när Bolerazo börjar, är vi det mest eftertraktade i hela byn. Mer än en skuggplats. Mer än en ledig parkeringsplats.

För Bolerazo på ”La Movida del Tardeo” är allvar: tre timmar boleros, och halva Axarquía vill lyssna sittande. Och stolar, riktiga stolar, räcker inte till alla.

Kvart över fem kommer de första. Tre damer med solfjädrar, förtruppen i ett väninnegäng som kallar sig ”Snabbsolfjädrarna”. De sätter sig inte: de reserverar. Och att reservera stolar på ferian följer ett oskrivet regelverk som är krångligare än civillagen. En handväska ovanpå räknas som en person. En jacka som en halv. En uppfälld solfjäder som någon som ”kommer strax”. En påse solrosfrön reserverar ingenting, men den skrämmer.

På mig lägger de en korgväska stor som en kabinväska. Jag har en ägare.

I en dryg timme försvarar jag mig själv. En herre med en glass går förbi och tittar på mig med avsikt; han ser väskan och går vidare. Ett ungt par går förbi; hon gör en rörelse för att ta mig, han rör vid hennes arm och pekar på korgen med den respekt man visar ett adelsvapen. Ett barn frågar om han får sitta ”bara en liten stund”. Väskan svarar inte, men en av damerna gör det, från tre meter: ”Den är upptagen, lilla vän.” Hon har öron som ett lodjur.

Klockan sex börjar bolerona. Min ägare är en glad kvinna i blommig klänning som sjunger tyst med på ett sätt som får min sits att vibrera. Hon suckar i refrängerna och fläktar sig i verserna. Under ”Historia de un amor” slinker en tår ur henne och landar precis på min kant.

Och då kommer faran. En långsam, vacker bolero börjar, och en vithårig herre i oklanderlig skjorta sträcker fram handen: ”Ska vi dansa?” Hon tvekar en halv sekund. Hon tittar på väskan. Hon tittar på stolen. Hon tittar på herren. Och hon reser sig.

Taktiskt misstag. Så fort hon är fyra steg bort ser en dam från ett annat gäng, som har stått i tre kvart, att jag är ledig. Hon mäter avståndet. Hon tvekar. Men en väska reserverar bara så länge ägaren syns, och nu dansar ägaren kind mot kind med en kavaljer. Nykomlingen flyttar väskan mycket försiktigt, ställer den på marken och sätter sig.

Det som händer sedan finns inte i någon bolero. Min ägare kommer tillbaka, ser scenen, lämnar kavaljeren mitt i en mening och korsar dansgolvet med januarireans beslutsamhet. Det blir ett snabbt samtal, med låga röster, fullt av ”förlåt, gumman”, ”men den var ledig” och ”ledig var den inte, väskan låg där”. Snabbsolfjädrarna reser sig i solidaritet. Det andra gänget också. I några sekunder håller torget andan.

Och då kliver någon på scenen som har sett allt fram till mikrofonen: ”Den här tillägnar vi de två damerna med stolen.” Och så börjar ”Dos gardenias”.

Hela torget skrattar och applåderar. De två damerna tittar på varandra, brister också ut i skratt och delar till slut på mig: den ena sittande och den andra lutad mot ryggstödet, sjungande tillsammans. I slutet av kvällen byter de telefonnummer.

Jag avslutade natten staplad med fyrtio andra stolar, med ett läppstiftsmärke på ryggstödet och den vanliga repan. Men med tillfredsställelsen att ha förenat två gäng. Vissa stolar är till för att sitta på. Och vissa stolar skriver historia.

Att överleva sextio år i Carmens smyckeskrin för att sluta rullande under ett fällbord i Caseta del Mayor ingick inte i mina pensionsplaner. Jag är inte något plastkrimskrams från basaren på hörnet, av det slag som blir grönt av skam vid sin andra feria. Jag är en ring av guldfärgat filigran, massiv och ädel, beställd en gång i tiden till ett bröllop i kyrkan Nuestra Señora de la Encarnación. Jag har sett moden komma och gå, hårsprayfrisyrer som stod emot en storm och hela generationer barnbarn som trodde att jag var en napp. Att mitt öde beseglas av en illa avvägd pasodoble mitt i Jardines de Picasso tycker jag därför, minst sagt, är en oförlåtlig kränkning.

Det var orkesterns fel. Vid sextiden på kvällen bestämde sig klaviaturspelaren för att angripa ”Campanera” med överdriven entusiasm. Carmen, uppiggad av ett litet glas anis (”bara ett, mot kylan”, sa hon, i tjugoåtta grader) och den festliga stämningen, blev ivrig. Hon rättade till sjalen på axlarna, kastade bak permanentet med en kraft som inte anstår hennes åttiotvå år och kastade sig ut på dansgolvet i armkrok med Paco, som inte dansar mycket men håller fast bra.

Första snurren: perfekt. Andra snurren: Carmen trodde att hon var Lola Flores. Och det var just där som låset vid mitt örsnibb, utmattat av decennier i tjänst utan en enda sjukdag, sa stopp.

Jag lossnade tyst, beskrev en perfekt parabel genom casetans tjocka luft, studsade mot en papptallrik med rester av rysk sallad och landade på kullerstenen med ett pling som ingen hörde. Sextio års lojalitet och inte ens ett ynkligt ”aj!”.

Från golvet är seniorcasetans värld en farlig djungel. Perspektivet ändras rejält när man är tre centimeter i diameter och omgiven av en skog av aluminiumstolsben, käppar med gummidopp och ortopediska skor som hasar i tvåfjärdedelstakt. På fem minuter väjde jag för två låga lackklackar, en chokladkladdig servett och hjulet på Don Juliáns rollator, som passerade millimeter från mitt filigran. Don Julián dansar för övrigt bättre med rollator än många utan.

Carmen märkte ingenting. Hon fortsatte vifta ledigt med armarna, le mot grannarna och visa upp sitt nakna vänsteröra som någon som visar ett nytt skönhetsmärke. Min partner, den högra ringen, hängde fortfarande kvar i andra örat, och jag kunde svära på att den sneglade på mig med en överlägsen min. Den var alltid den stabilaste av oss två. Och den mest pedantiska.

Plötsligt tvärstannade en svart sammetssko framför mig. En smyckad hand, full av gamla ringar och med ett darrigt men träffsäkert grepp, sänktes långsamt mellan pappersduken och underkjolen, som gripklon i spelautomaten som aldrig får tag i gosedjuret. Fast den här fick tag i mig.

– Men herregud, Carmen! ropade Encarna och höll upp mig mellan sina knotiga fingrar med belåtenheten hos den som hittat en piratskatt. Du tappar ju hemgiften i varenda hörn!

– Oj, mitt örhänge! sa Carmen och förde handen till örat. Jag dansar med så mycket konst att smyckena ramlar av mig!

Hon skrattade så att det hördes över cymbalerna, gav mig en snabb puss och satte tillbaka mig med ett klick. Paco väntade redan med öppna armar, och klaviaturspelaren, den oansvarige, hade börjat spela ”Paquito el Chocolatero”.

Jag antar att jag får hålla ut minst tre låtar till. Jag har klamrat mig fast vid örsnibben med all min kraft.

Mig tar de fram en gång om året. Resten av tiden hänger jag på en spik i ett kök, mellan ett durkslag med historia och en tre år gammal kalender som ingen tar ner för att den har en väldigt fin bild på floden. Jag är en slev. Av stål, med långt skaft och exakt rymd för en välserverad kopp choklad. Inte en droppe mer. Inte en droppe mindre. Det lärde mig Pepa, som bestämmer över grytan och har en kirurgs hand och ett helgons tålamod.

På ferians torsdag, halv sju på kvällen, jobbar jag i Caseta del Mayor i Jardines de Picasso. Chokladfesten som kvinnorna i en av byns föreningar lagar. Årets mest efterlängtade matevenemang, före julafton och långt före vilket bröllop som helst.

Grytan är enorm. Om jag ramlade i skulle de hitta mig till påsk. Chokladen har rörts sedan fem med en alkemists tålamod: mjölk, dryckeschoklad och en hemlighet som kvinnorna viskar till varandra och som jag av lojalitet inte tänker avslöja. Jag säger bara att den luktar barndom. Och kanel. Hoppsan, nu sa jag det.

Kvart över sex är det redan kö. Tjugo över går kön runt casetan. Fem i halv försöker en herre i basker tränga sig före med argumentet att han ”bara ska titta”. Ingen kommer för att titta på en chokladfest. Lola, som styr kön med en trafikpolis auktoritet, skickar honom längst bak med ett leende som inte tål motsägelse.

Serveringen börjar. Jag dyker ner i grytan, kommer upp, fyller koppen och dyker igen. In, ut. In, ut. Jag är en maskin. Bredvid mig delar en annan medhjälpare ut churros med tång i en fart som borde vara förbjuden. En annan samlar in muggar. En annan hejar: ”Det räcker till alla, trängs inte!” Det är en perfekt koreografi.

Från min post ser jag hela byn passera. Jag ser en mormor som ber om ”lite grann, jag bantar” och sedan ber om lite till. Jag ser ett barnbarn som kladdat ner sig till ögonbrynen och säger att det var kusinen. Jag ser ett äkta par som delat kopp i femtio år för att, enligt honom, ”den svalnar fortare så” och, enligt henne, ”så dricker han inte upp allt själv”.

Och jag ser baskerherren, som redan är på sitt tredje varv. Varje gång har han en ny ursäkt. Första koppen var till hans fru. Den andra till hans syster. Den tredje till ”en granne som inte kan gå”. Pepa tittar på honom över glasögonen, sänker mig till grytans botten och ger honom en av de riktigt goda. ”Till grannen”, säger hon. ”Till grannen”, svarar han. Båda vet att det inte finns någon granne. Det är också feria.

Halv åtta börjar grytans botten synas. Då ska det skrapas, det svåraste och mest uppskattade, för chokladen på botten är den tjockaste, den som smakar himmelskt. Det finns folk som väntar med flit. Visa människor.

När allt är slut diskar de mig i varmt vatten, torkar mig med en broderad handduk och hänger mig på spiken igen, bredvid durkslaget och flodkalendern. Jag luktar choklad i en vecka. Jag klagar inte.

Det är ett helt år kvar till nästa chokladfest. Men i torsdags, i en timme, var jag den viktigaste sleven i Torrox. Och baskerherren, det är jag säker på, minns mig också.

Att gå uppför Calle Calzada när man är knappt fyra år och har på sig en flamencoklänning med mer stärkelse än en brudgums skjorta är ett företag av episka mått. Nieves gick beslutsamt, svängde de himmelsblå volangerna vid varje kort steg och sneglade på hur fransarna på den lilla sjalen kittlade henne på armarna. Var tredje steg stannade hon för att kolla att volangerna fortfarande var kvar. Det var de.

För henne var det ingen vanlig eftermiddag: det var hennes första riktiga feria. De tidigare räknades inte, för antingen satt hon i vagnen eller så somnade hon innan hon kom fram till karusellerna. Inte den här gången. Den här gången hade hon en blomma i håret, clipsörhängen och ett uppdrag: att se allt. En jättelik värld av färgade glödlampor som hängde från himlen, avlägsen musik och ett glatt sorl som rullade nerför Torrox kullerstensbacke.

Halvvägs upp, framför ett konditorifönster, tvärstannade de små espadrillerna. Som en bil vid en poliskontroll.

– Titta, mamma! pekade hon med pekfingret tryckt mot glaset, fascinerad av en rad små bakelser täckta med bränd kräm.

Föräldrarna utbytte en blick av uppgivet samförstånd. De visste mycket väl att förhandla med en beslutsam flamencaflicka halvvägs upp i en backe var en förlorad strid. Pappan försökte med klassikern ”sen, på vägen tillbaka”. Nieves svarade med blicken hos den som vet att ”sen, på vägen tillbaka” är ett språk som vuxna har hittat på för att slippa köpa något. Några minuter senare höll hon bytet med båda händerna, lika försiktigt som om hon bar dynamit.

Hon tog en entusiastisk första tugga och blundade för att njuta av sockret som en professionell provsmakare. Men ferians fysik är obarmhärtig. En tjock, förrädisk droppe kräm gled ur mungipan, tvekade ett ögonblick på hakan, som om den tänkte efter, och störtdök ner på en vit prick på bröstet.

Tystnaden som följde var total. Till och med musikkåren långt borta verkade sänka volymen. Nieves sänkte hakan, spärrade upp ögonen och stirrade på katastrofen. Den vita pricken var inte längre vit. Den var en sårad prick. Mungiporna började darra och hotade att släppa loss en gråt som i decibel kunde tävla med hela charangan.

Pappan tog med bästa vilja fram en sådan där sträv pappersservett. Goda avsikter, fel verktyg: han skulle ha förvandlat fläcken till en väderkarta.

Det var då mamman utförde en manöver värdig en trollkarl. Med den skicklighet som bara erfarenhet ger ryckte hon upp handväskan (den handväska där plåster, en pensionerad napp, tre hårnålar, mintkarameller och ett id-kort som gått ut för två förnyelser sedan lever tillsammans), drog fram en våtservett som man drar en florett och gjorde, med två bestämda, cirkulära drag, fläcken spårlöst försvunnen.

– Så där! sa hon och stoppade undan det hemliga vapnet. Som om ingenting hänt. Ät upp den nu, innan det hamnar på de nedre volangerna.

Nieves blinkade. Hon rörde vid den fläckfria pricken med fingertoppen, som den som kontrollerar att ett mirakel är äkta. Och hon log från öra till öra, med det där leendet barn får när de upptäcker att deras mamma har superkrafter.

Hon torkade sockermustaschen med handryggen, bjöd pappan på en liten bit som tröstpris och fortsatte uppför backen, redo att äta upp ferian tugga för tugga. Försiktigt, dock. Mycket framåtlutad.

Jag bor mitt på Plaza de la Constitución, på en ö av staket och duk som teknikerna kallar ”FOH” och publiken ”den där grejen i mitten”. Jag är scenens mixerbord: fyrtioåtta kanaler, hundratals små rattar och en rad små lampor som blir gröna, gula eller röda beroende på hur kvällen går. Barnen tror att jag är en flygplanscockpit. De har inte helt fel: härifrån lyfter man också.

Min tekniker har varit hos mig sedan fyra på eftermiddagen. Hörlurar runt halsen, ficklampa i fickan och en rulle maskeringstejp som hon märker mig med med kulspetspenna: ”SÅNG”, ”BASTRUMMA”, ”GITARR 2”. En kanal är märkt ”??”. Ingen vet vad den är. Hon rör den aldrig. Vi har respekt för den.

Det jag har hört mest i dag är hennes röst, när hon gick över det tomma torget med lurarna på: ”Test, ja, ja. Ett, två. Ett, två.” Hon har upprepat det så många gånger att det har fått en refräng. Om hon spelade in det skulle det bli sommarens hit. Höstens, förlåt.

Klockan sex kom boleroeftermiddagen och torget, som fortfarande doftade av blomsteroffergåvorna, fylldes av par som dansade tätt. Hon gav dem lite eko, för en bolero utan eko är en kram i farten. Klockan nio började den andra dansen, kabeldansen: killar i svart som knuffade lådor på hjul och ljusteknikern i sitt torn som pratade med henne med tecken, som två dykare.

Sedan kommer folk fram till staketet. En herre frågar om de kan spela ”en av de gamla”, som om jag vore en jukebox. En tjej ställer en läsk på mitt lock och min tekniker räcker tillbaka den med ett leende som är lite läskigt: ”Här inte ens vatten.” Tjejen ber om ursäkt. Till mig. Jag gillar henne.

Klockan elva kommer kvällens artist, en av de där sångarna som halva torget kan utantill. Första ackordet. Mina små lampor hoppar till gult. Hon tar på sig lurarna och lägger två fingrar på sångfadern. Hon dansar inte. Hon rör inte huvudet. Hon rör millimetrar.

I tredje låten går sångaren fram till scenkanten för att hälsa och riktar av misstag mikrofonen mot en högtalare. Jag känner det före alla andra: ett tjut som föds tunt som en mygga och på en halv sekund vill bli en siren. Men hon har redan fingret på rätt ratt, sänker den frekvensen tre streck och tjutet dör innan det lärt sig gå. Ingen har hört det. Bara vi två. Hon firar med en klunk vatten. Långt från mig, förstås.

Sedan kommer låten alla väntat på. Sångaren vänder mikrofonen mot publiken, hon drar ner bandet nästan till noll och torget sjunger själv, en kör utan kablar och etiketter. Mina små lampor mäter det inte, men jag känner det i benen och i varje skruv. Det är den enda kanalen jag inte har, och den som låter bäst på hela ferian.

När det är slut går folk därifrån och säger vilken röst och vilken kväll. Ingen säger ”vad bra det lät”. Ljusteknikern påpekar det för min tekniker. Hon rycker på axlarna:

– Låter det bra minns ingen ljudet. Låter det dåligt minns de till och med mitt namn.

– Som med ljuset, säger han. Mig tittar de bara på när en strålkastare går sönder.

Sedan går coverbandet med pop och rock upp, och hon börjar om från början. Sent på natten täcker hon mig med skyddet, klappar mig två gånger och säger: ”Bra jobbat, kollega.” I morgon klockan fyra, igen: ”Test, ja, ja. Ett, två.” Jag kan den utantill. Det är min favoritlåt.

Klockan är tjugo i sex och jag står stilla vid Estación Central i Torrox Costa, den som alla här kallar Conejito. Jag är ratten på feriabussen: stor, nästan liggande, med klädseln sliten precis där tummarna vilar. Sedan halv tio i går kväll har ingen släppt mig.

I natt kör jag linje 1: El Morche, Torrox Costa, Torrox Convento, och så om igen. När vi möter linje 2, som kommer från El Peñoncillo, hälsar förarna på varandra genom att lyfta två fingrar utan att släppa mig. De två fingrarna är hela mitt sociala liv.

Resan är gratis, och det måste upprepas, för ungdomarna som kommer tillbaka från ungdomszonen i La Granja frågar alltid, som om det vore en fälla. De kliver på med huvtröjan knuten runt midjan, hesa efter att ha sjungit med i det DJ:n spelade, och ett tuggummipaket som går från hand till hand tills det kommer tillbaka tomt till ägaren. När de kliver av säger de ”tack, chefen”. Föraren är inte chef över någonting, men han blir glad.

Klockan ett klev en mormor på med sitt sovande barnbarn i famnen, klädd i flamencoklänning sedan eftermiddagens blomsteroffer. Sju prickiga volanger, skrynkliga av all festande. Vi är kollegor, flickan och jag. Hon har sju volanger och jag bara en, men jag snurrar mer.

Den gången höll föraren mig som man bär en kopp fylld till brädden. Han körde ner mot kusten utan en enda inbromsning, kurvor av bomull, och flickan öppnade inte ett öga. Vid deras hållplats tog mormodern en röd nejlika ur flickans knut och lade den på instrumentbrädan: ”Till er, ni har kört oss som i en vagga.” Den ligger kvar. Den är den enda passagerare som har åkt med hela natten.

Klockan tre ett par med en gosegiraff från lotteriståndet, en och en halv meter hals. Eftersom den inte fick plats sittande åkte den stående, lutad mot stången, mycket prydlig. Hon förklarade att den hade kostat elva lotter. Det var den enda passagerare som inte sa god natt.

Efter fyra kliver de på som har gjort ferian inifrån: servitörer från casetas med lukten av stekbordet i håret, en elektriker som fortfarande har pannlampan på ifall något går sönder på vägen, två frivilliga från räddningstjänsten som pratar om allt utom ferian. En somnar med öppen mun och ingen tar en bild. Bland nattskiftsfolk är det lag.

Genom vindrutan ser jag städpersonalen, som börjar när de andra slutar. En patrull från lokalpolisen släpper fram oss i en korsning och föraren hälsar tillbaka med sina två fingrar. I dag är jag väldigt social.

Varje gång någon kliver av tänker jag på bilarna som stannade hemma i natt. På deras rattar, som sover i garaget, utan att leta parkering mitt i natten eller kämpa mot sömnen i en rondell. De är skyldiga mig en tjänst.

Nu äter föraren upp en halv tortillamacka inslagen i folie, tittar på klockan och kramar klädseln precis där den är sliten. ”Kom igen, den sista”, säger han tyst till mig. Klockan sex går sista turen tillbaka, och den är vår.

Det sägs att ferians sista buss kommer fram i gryningen. Inte sant. I oktober klockan sex är havet fortfarande svart som bläck och solen tittar inte fram förrän efter åtta. Därute lyser bara ljusen från två båtar, hållplatsens gatlykta och nejlikan på instrumentbrädan.

Det räcker för mig. I natt har jag sett soluppgången massor av gånger: varje gång någon somnat på ett säte och vaknat precis vid sin hållplats.

Jag är en och en halv meter i diameter, väger som en kalv och tillbringar året i ett förråd, bakom vägarbetsstaket och en nedmonterad julkrubba. Jag är pannan till Den stora paellan för våra seniorer. Och på ferians fredag halv tre, i Caseta del Mayor, är jag drottningen av Jardines de Picasso.

Min dag börjar tidigt. Klockan tio på förmiddagen står jag redan på elden, med tre brännare som ryter under mig som en drake med halsbränna. Ovanför mig kocken: en stor karl med förkläde, mössa och en träåra som han hanterar som om han rodde över Gibraltarsundet. De kallar honom Curro, och det sägs att han har lagat den här paellan sedan innan jag fanns. Han behandlar mig med ömhet och fasthet, och det är så man ska behandla en paellapanna.

Först oljan, en generös skvätt som fräser över hela min yta och kittlar mig. Sedan kyckling, kanin och grönsaker. Sofriton tar den tid den tar, och Curro låter sig inte stressas. När någon från arrangörerna kommer och frågar ”hur länge till?” tittar Curro inte ens upp: ”Det riset säger.” Och de drar sig tillbaka med respekt. Här bestämmer riset.

Mitt på förmiddagen kommer det känsliga ögonblicket: experternas besök. För runt en jättepaella bildas alltid, helt spontant, en kommitté av herrar med händerna på ryggen som har åsikter. En säger att det saknas saffran. En annan att det är för mycket. En tredje, som varit i Valencia en gång, försäkrar att där lägger man inte i sådant. En fjärde svarar att ”det här är Torrox, inte Valencia”, och så blir det en debatt med mer passion än ett derby. Curro lyssnar inte på någon. Han rör. Han ler. Han fortsätter.

Framåt ett smiter doften ut ur casetan och börjar vandra genom byn. Den klättrar uppför backarna, smyger in genom fönstren och väcker dem som sover ut efter natten. Det sägs att en hund kom ner ensam från Calle Alta och följde spåret. Det sägs att en turist frågade om det kostade inträde.

Då kommer riset. Det faller som regn, i form av ett kors, som traditionen kräver, och jag känner hur själen fylls. Buljongen kokar, bubblorna dansar och Curro fördelar kornen med åran som någon som målar en tavla. Från och med nu: tystnad. Ingen rör någonting. Inte ens expertkommittén vågar ha en åsikt.

Och sedan kommer min stund. Det jag väntar på hela året. Socarrat: det där lagret rostat ris som fastnar i botten, knaprigt och gyllene, som är varje paellapannas ära. Curro sänker värmen och lyssnar, för socarrat hörs, det knastrar som cellofan. I exakt rätt ögonblick stänger han av brännarna. De låter mig vila fem minuter med en handduk över. De längsta fem minuterna i mitt liv.

Halv tre serveras det. Tallrikarna far över mig på väg till våra seniorers bord, där de väntar med servetten om halsen och hungern hos folk som dansat hela förmiddagen. Det regnar ”vad god den är!”, ”som förr i tiden” och ett ”den här, ja” från herren som varit i Valencia, vilket från hans mun motsvarar ett nationellt pris.

Till sist, när nästan ingenting är kvar, kommer tre mormödrar med egna skedar för att skrapa socarraten från mina kanter. De gör det tyst, med teknik och utan brådska, som guldvaskare vid en flod. Och jag låter dem. Det är det jag är till för.

I eftermiddag spolar de av mig med slang och jag åker tillbaka till förrådet, bredvid den nedmonterade krubban. Men jag går nöjd. De skrapade mig till sista kornet, och det är den största komplimang man kan ge en paellapanna.

Jag är en bastrumma. Rund, med två spända skinn, rep i sicksack runt magen och en cymbal fastskruvad ovanpå, som en bröllopshatt. I en charanga har alla sitt yrke: trumpeten sjunger, trombonen skryter, virveltrumman skvallrar. Jag kan bara säga ett ord: bom. Men jag säger det när det ska sägas, och efter det sätter sig alla i rörelse.

Det är ferians fredag, halv fem, och vi är på Plaza de la Constitución. Klockan fem går hästparaden från La Granja mot El Convento, och vi ska värma upp eftermiddagen. Värma upp den ännu mer, för Torrox sol har inte märkt att det redan är oktober. Mitt skinn är så spänt att om någon stirrar på mig så låter jag.

Maribel bär mig, hängande på bröstet i en läderselen. På vardagarna jobbar hon på ett kontor och på tisdagarna repeterar hon i ett garage som luktar instrumentfodral. Ingen applåderar repetitionerna, eller skåpbilarna som lastas mitt i natten, eller de långärmade skjortorna i full sol. Folk ser festen. Vi vet vad det kostar att få det att se lätt ut.

Sedan är det trumpetaren. Bra musiker, lungor av järn och en ovana som gör mig galen: han går före. Alltid. Maribel lyfter klubban för att räkna in – ”ett, två …” – och han är redan på tre, som den som står vid hållplatsen när bussen fortfarande är i depån. De andra rusar efter. Inte jag: jag väntar, jag faller, bom, och grabben går tillbaka in i ledet med oskyldig min. Så har vi hållit på i tolv år.

Vi börjar med en pasodoble. Här lyssnar man inte på pasodobler: man lyder dem. Efter tre takter börjar ett par som varit och köpt bröd dansa mellan två bord, en mamma håller takten med barnvagnen och en mycket allvarlig herre börjar röra foten som om den inte var hans. Från en balkong sänker någon tv:n för att höra oss bättre.

Och barnen kommer. De älskar mig och jag dem, men alla vill slå på mig. De smyger fram från sidan och slår med fingret, med handflatan, med en klubba som lämnar märken. En liten flicka tittar på mig med händerna på ryggen och vågar inte. Maribel sätter sig på huk och lånar ut klubban. Flickan tar den med båda händerna, blundar och slår. Bom. Ett pyttelitet, snett bom. Hon öppnar ögonen, häpen över att något så stort har svarat henne, och springer iväg för att berätta för sin mormor.

Sedan rör vi på oss, för en charanga som står stilla är bara en halv. Vi lämnar torget via en gata och kommer tillbaka via en annan, och folk följer efter oss som måsar efter båtar. Två turister som inte kan sången men redan kan steget. En dam som gick ut för att köpa persilja och kommer tillbaka en halvtimme senare, med persiljan och utan att veta hur.

Vi stannar en stund i skuggan. Vatten till alla. Trombonisten fläktar sig med noterna, som han aldrig tittar i heller. Maribel ställer ner mig på marken, på sidan, och för första gången på hela eftermiddagen får mitt bakre skinn luft.

Vid sista pasodoblen tittar torget redan mot hästarna. Maribel lyfter klubban. Och då händer något som inte hänt på tolv år: trumpetaren väntar. Han tittar på mig. Bom. Vi kommer in alla samtidigt. Ingen på torget märker det. Vi gör det.

I natt sover jag i ett bagageutrymme, med fodralet på och cymbalen avskruvad. I morgon halv fem är vi tillbaka på samma torg med uppblåsbart sällskap. Men i dag tar jag med mig flickans bom. De stora ger jag varje eftermiddag. Det där fick jag.

Jag heter Duquesa, är ett nioårigt apelgrått sto och i morse flätade de min man i två timmar och fyrtio minuter. Två timmar och fyrtio minuter. Med röda rosetter, en tofs i pannan och en svansfrisyr som vilken brud som helst skulle avundas. Om jag speglar mig i vattentråget känner jag inte igen mig. Jag ser ut som en konfirmationstårta med ben.

Det är ferians fredag och klockan fem går hästparaden från La Granja till El Convento. Ryttare i klassisk dräkt, bredbrättade hattar, blanka stövlar och hästar kammade som till ett kungligt bröllop. Längst fram festernas drottning och Mister, som vinkar som om de gjort det hela livet. Och gissa vem jag har fått bära: Álvaro, Manolos brorson, som har kommit från Madrid för ferian.

Álvaro är en charmig kille, artig och välkammad, enligt damerna som tittar in i stallet. Det ingen har sagt är att han aldrig har suttit på en häst i hela sitt liv. Jag märker det i samma stund han lägger handen på min hals: han darrar mer än jag gjorde dagen jag såg en heliumballong för första gången.

– Lugn, vännen, säger han till mig.

Lugn, jag? Hjärtat, det är du som behöver vara lugn.

Manolo, min ägare, har hållit på med hästar i fyrtio år och pratar mer med oss än med sin familj. Han ger snabba instruktioner: hälarna ner, rak rygg, mjuka tyglar och ”låt henne sköta det, hon kan”. Där har han rätt. Jag kan. Jag har sex parader bakom mig. Jag kan vägen, kullerstenarna som är hala, kurvan där det alltid står ett barn med en bubbelpistol och hörnet där det luktar churros och jag tappar huvudet.

Vi sätter igång. Applåder, hovar och mobiler som fotograferar. Álvaro vinkar med ena handen medan han med den andra håller sig fast i sadeln som i säkerhetsbygeln på en karusell. Jag går väldigt sakta, mycket elegant, så att grabben inte glider av.

Halvvägs lutar sig en flicka med tofsar över staketet och räcker mig en morot. En morot. Mitt i paraden. Manolo säger nej, vi stannar inte. Jag, med all respekt för Manolo, stannar. Jag äter moroten i all sköns ro medan det bakom mig bildas en liten kö av festhästar och Álvaro ber alla om ursäkt, röd som en paprika. Folk skrattar och applåderar. Flickan är glad. Jag också. Och Álvaro, mot alla odds, brister ut i skratt. Jag tror det var där vi började förstå varandra.

Vi fortsätter. Vid churroshörnet viker jag av lite, precis så mycket att jag hinner andas in doften, och Álvaro, som har fått mer självförtroende, säger ”tänk inte ens på det” i en så bestämd ton att jag nästan lyder. Nästan.

Bakom oss alla går en arbetare med skyffel och skottkärra och plockar upp det vi lämnar efter oss med en värdighet som förtjänar ett monument. Ingen fotograferar honom. Jag hyllar honom härifrån.

Vi kommer fram till El Convento när solen går ner, med folk som applåderar på båda sidor om gatan. Álvaro kliver av som han kan, med darrande ben, och innan han går klappar han mig på halsen och viskar i mitt öra: ”Tack, Duquesa. Du räddade mitt liv.”

Överdrivet. Men jag tyckte om det. Jag längtar redan till nästa år. En sak bara: ta med fler morötter.

Jag är biljettkuren till radiobilarna på Llano de la Almazara. Rött och gult plåt, ett litet vågigt tak, en ljusslinga och en lucka där precis en hand med mynt får plats. När ferian i varje by är slut fäller de ihop mig helt och jag reser i släpet med glödlamporna inlindade i filtar, som när man flyttar finporslinet.

Det är fredag, åtta på kvällen. Fram till nio, alla feriadagar, går attraktionerna utan ljud: ingen hög musik, ingen mikrofon. En timme tänkt för barn som tycker att oväsendet blir för mycket, och för den som vill höra ferian på ett annat sätt. Jag njuter av den som ingen annan. Jag hör strömavtagarna spraka mot takets nät, det mjuka ”pomm” från bilarna och skratten, som utan musik hörs hela.

Inne i mig jobbar Mariángeles. Hon räknar polletterna i små högar om tio, alltid tio, som små blå soldater på rad. Bredvid henne, på en biljettrulle, gör hennes yngste son läxorna, som kommer punktligt till mobilen vilken by han än är i. I dag är det konjunktiv. Han säger att konjunktiv är som radiobilar: man vet aldrig varifrån den kommer.

På min innervägg, fasttejpad, sitter listan över säsongens byar, från våren tills det blir kyligt. Bredvid varje namn skriver Mariángeles det som inte står på kartorna: ”Här kommer grannen med kallt vatten.” ”Här sparar bagaren bröd åt oss även om vi stänger sent.” Bredvid Torrox står det: ”Bra folk. De kommer med jämna pengar.”

Och det stämmer. Just nu har jag fyra barn med pannan mot glaset och hela sitt kapital på disken: tjugo-, tio- och femcentare och en knapp. De räknar högt, räknar fel, börjar om. Det saknas lite till en fjärde pollett. En av dem tar av sig en gympasko och ur gympaskon, fråga mig inte hur, kommer en femtiocentare. Ovation. Mariángeles ger dem deras polletter och lämnar tillbaka knappen, mycket allvarligt: ”Den här ska hem, någon letar säkert efter den.”

Bakom väntar en man med en liten flicka i handen. Han ber om två polletter, och familjens mormor, som har vakat över banan från sin fällstol i fyrtio säsonger, tittar på honom över glasögonen.

– Du var han med den röda kepsen. Han som alltid fastnade i hörnet.

Mannen brister ut i skratt och döljer ansiktet. Flickan tittar på honom som om hon precis upptäckt att hennes pappa också varit barn. Han letar i plånboken och tar fram en gammal pollett i mässing, med den ingraverade lilla bilen nästan bortnött. ”Jag fick den en gång. Jag har aldrig använt den.” Mormodern vänder långsamt på den: den serien beställde hennes man det första året de gav sig ut på vägarna, när jag fortfarande luktade färg.

Pappa och dotter sätter sig i en grön bil. De krockar artigt och i hörnet, förstås, fastnar de. Deras skratt hörs ända till andra änden av Llano. När de kliver av ger mormodern flickan en ny pollett: ”Den här är inte till att använda. Den är till om trettio år.” Flickan stoppar den i fickan och klappar två gånger på den, för säkerhets skull.

Prick nio börjar mina lampor blinka, äldste sonen skruvar upp volymen och mikrofonen, som varit tyst i en timme, ropar ut: ”En runda till, ferian har ju bara börjat!” Mariángeles går tillbaka till sina små högar. Den lille stänger boken. Konjunktiven får vänta.

Om några dagar fäller de ihop mig och lastar mig på släpet, mot nästa namn på listan. Men i någon ficka i Torrox ligger en av mina polletter kvar och väntar. Och polletter som inte används kommer alltid tillbaka. Det vet jag, för jag kommer också tillbaka.

Luft. Jag ber bara om en fläkt luft som inte verkar komma direkt ur en bakugn. Fiss, fass, fiss, fass. Om det brände kalorier att vifta med solfjäderns pinnar så här frenetiskt skulle jag vakna i morgon två storlekar mindre och slippa klämma in mig i den här formande gördeln som i kväll har tagit min andning som gisslan. Jag andas i skift: först vänster lunga, sedan höger. Så klarar jag mig.

”Ta de höga kilklackarna, Rocío”, sa jag till mig själv hemma framför spegeln, ”de gör en smal till sjalen och Almedina tar man i ett skutt.” Vilket snille. Almedina går man inte uppför: man bestiger den, med isyxa, rep och syrgastub. De borde sätta en fjällstuga halvvägs upp med en sankt bernhardshund som delar ut vattenflaskor. Jag har precis gått om en åttioårig herre som gick upp med käpp, och det tog så lång tid att gå om honom att vi hann prata om hans barnbarn, olivoljepriset och hans svägerskas höftoperation.

Jag känner en svettdroppe rinna förrädiskt nerför ryggraden och slingra sig runt hyskorna på ryggen med ingenjörsprecision. Om den når midjan svimmar jag här utanför bageriet och de får väcka mig med en magdalena.

Och blomman. Den röda blomman i håret har i en kvart hotat att rasa ner på mitt vänstra ögonbryn. Tre hårnålar har jag satt i den. Tre. Och ändå glider den, millimeter för millimeter, som en glaciär med onda avsikter. Det saknas bara att jag kommer till konserten och ser ut som en piratkapten med en enögd nejlika. Fast, när jag tänker efter, kanske jag startar en trend.

Jag sneglar på klockan medan jag viftar med handleden som om jag vispade en omelett till tjugo personer: kvart över tio. Jag räknar. Hundra meter backe kvar, två hörn och ett förrädiskt trappsteg jag känt sedan jag var liten. I kilklackstakt blir det ungefär sju minuter. Om jag inte stannar och hälsar på någon, fem. Om jag stöter på faster Encarni, fyrtiofem, för hon kommer att fråga om pojkvännen jag inte har.

Färdplan: öka takten över kullerstenarna, väja för varje misstänkt rebujitopöl, inte titta åt sidorna ifall det finns bekanta och komma fram hel för att beställa en flaska kallt vatten innan första rumban börjar. Väl där får gördeln, kilklackarna och blomman göra vad de vill. Jag tänker dansa tills värmen gått över eller tills det gryr, vilket som kommer först.

En granne ropar från en balkong: ”Rocío, vad fin du är!” Jag ler tillbaka så gott jag kan, med munnen sned av ansträngning, och hon applåderar. Det är ferians magi: även om du svettas som en kyckling på grillspett finns det alltid någon som tycker att du är vacker.

Kom igen, handleden, en sista knuff, för en feriakväll väntar inte på dem som tappar andan i gathörnen. Fiss, fass. Fiss, fass. Nu hörs gitarren.

Jag är hittegodsboken på lokalpolisens post på festområdet. Blå pärmar, lite sned spiral och en penna fastknuten med ett snöre så att den inte kommer bort, vilket vore höjden. Jag bor på ett fällbord, mellan en förbandslåda, en radio som aldrig slutar prata och en termos kaffe som ingen erkänner som sin.

Den här fredagskvällen har jag redan tre sidor skrivna med polishandstil, som är snabb, tydlig och med versaler på de viktiga ställena. ”NYCKLAR. Tre, med delfinnyckelring och kapsylöppnare. Inlämnade vid lotteriståndet.” ”MOBIL. Enhörningsskal. Ringer oavbrutet: ’Mamma’.” ”NAPP. Blå. Brådskande.”

Nappen lämnade oss på under tio minuter. Den hämtades av en pappa som såg ut att ha sprungit runt Llano de la Almazara tre gånger. Han sköljde den med vatten från en flaska och gav tillbaka den till en bebis som grät med hela kroppen, och tystnaden som följde var så stor att konstapel Sonia och hennes kollega tittade på varandra och log utan att säga något. Vissa tystnader förtjänar en applåd.

Allt är inte så enkelt. En herre kommer för att anmäla att hans stråhatt har försvunnit. Det visar sig att hans fru har den på sig; hon står precis bakom honom och tog den för att solen sken henne i ögonen i bilen. Sonia skriver upp det ändå: ”HATT. Återfunnen. På hustruns huvud.” Allt ska dokumenteras.

Halv tolv blir radion allvarlig. En pojke på ungefär fem år, randig t-shirt, har släppt sin mammas hand nära radiobilarna. I det ögonblicket känner jag det: hela posten sätter igång, utan brådska men utan paus. Ett anrop på radion till kollegorna i Guardia Civil, ett till räddningstjänstens frivilliga, ett till sjukvårdsstationen för säkerhets skull. Och två poliser som går iväg snabbt, men utan att springa, för springande skrämmer.

Det behövs inte ens skrivas upp. Efter fyra minuter är de tillbaka. Pojken håller Sonia i handen, mycket allvarlig, med en röd ballong som hennes kollega köpt åt honom för att promenaden skulle kännas kortare. Mamman kommer från andra hållet, kramar honom som om hon inte sett honom på ett år och säger ”tack” så många gånger att det låter som texten till en pasodoble.

– Vad heter du? frågar Sonia, nedhukad i hans höjd.

– Mario. Och jag var inte borttappad. Jag tittade.

Han har rätt. Jag skriver det i marginalen, med mindre stil, för det verkar viktigt: ”Inte borttappad. Tittade.” Många av sakerna som hamnar här är inte heller borttappade. De tittar på ferian från ett annat ställe och väntar på att någon ska komma och hämta dem.

Kvart i tolv räknar jag ihop. Elva saker borttappade, elva hittade. Kvar är termosen med kaffe, som jag har bestämt är min. Sonia stänger mina pärmar, sträcker på ryggen och går ut igen för en runda på festområdet, med reflexvästen och leendet på. Därute finns det alltid någon som behöver hitta något.

Halv sju på lördagsmorgonen sover Torrox med öppen mun. Persiennerna är nere, lyktorna hänger kvar utan att riktigt veta vad de ska göra och sista nattbussen släppte av sin sista passagerare för en halvtimme sedan. Det är min tid. Jag är gatusopningens sopmaskin, jag har två runda borstar som snurrar som sevillanadansare och ett orange ljus på taket som varnar att här kommer vi.

Framför mig går laget till fots: fyra gatusopare med sina palmkvastar, sina långskaftade sopskyfflar och sina neonvästar. De når hörnen där jag inte får plats, och i Torrox finns det många, för den här byn byggdes med åsnor i tankarna och inte maskiner. Jag tar det breda. De tar allt annat.

Calle Calzada tar emot mig med den vanliga inventeringen. Konfetti i alla färger, som fastnar på kullerstenarna som om någon lovat den att få stanna. Solrosfröskal i industriella mängder: jag uppskattar att halva Axarquía har gått förbi här, knaprat frön och diskuterat läget. Pappersservetter, små muggar, en sockervaddspinne och i ett hörn en röd flamencoblomma som har tappat sin ägare.

Merche, den mest erfarna i skiftet, plockar försiktigt upp blomman och lägger den på en bänk, väl synlig. ”Ifall hon kommer tillbaka”, säger hon. Merche har en regel: det som kan lämnas tillbaka sopas inte. Så efter en stund samlas på bänken blomman, en hårkam som saknar två tänder, en barnkeps med kattöron och en hopfälld prickig solfjäder, mycket värdig.

– Solfjädern till lokalpolisen, säger Merche. Den kommer någon att sakna vid lunch, när värmen slår till.

Jag fortsätter med mitt. Snurra, suga, köra framåt. Vattnet från mina munstycken får kullerstenarna att glänsa och gatan luktar våt sten, den finaste doften som finns vid den här tiden. En katt tittar på mig från ett fönster med en ”du igen”-min. En bagare kör förbi i sin skåpbil, lyfter handen och hälsar med två milda tut, från morgonarbetare till morgonarbetare.

Det bästa med mitt jobb är att ingen ser det. Det näst bästa också. När byn drar upp persiennerna om ett par timmar ser den gatan ren och tror att den alltid varit så, som om ferian aldrig passerat här. Och det, även om det inte verkar så, är en komplimang.

I slutet av gatan stannar vi en stund. En av killarna i laget, den nye, lutar sig mot kvasten och tittar upp, där lyktorna börjar få färg i det första solljuset. ”I går kväll dansade jag här”, erkänner han. ”Och nu sopar jag här.” Merche skrattar: ”Det är därför du vet vad det är värt.”

Klockan åtta är centrum skinande rent. I eftermiddag kommer charangan tillbaka, volangerna kommer tillbaka och solrosfröna kommer tillbaka, det är säkert. Och i morgon halv sju kommer vi tillbaka, med det orange ljuset och de dansande borstarna, för att lämna allt som om ingenting hänt igen.

De ställer in mig i hallen med tanken halvtom och borstarna fulla med konfetti. Det gör mig inget. Det är mitt sätt att gå på feria.

Jag är en tjur. Vild, svart, med väldiga horn, nästan två meter hög. Och fylld med luft. Mycket luft. De blåser upp mig med en fläkt som surrar i magen som en bisvärm, och när jag reser mig mitt på Plaza de la Constitución imponerar jag. I ungefär tio sekunder imponerar jag enormt. Sedan blåser en ynklig bris, jag gungar som en tumlare och det hela förlorar lite av sitt allvar.

Det är ferians lördag, halv fem på eftermiddagen, och i dag är det tjurrusning med uppblåsbara tjurar. Vi är fyra: min bror den röde, som har en dåligt tillsluten söm och tappar tryck genom svansen; den brokige, som är längst och tror att han är chefen; den lille, en ungtjur med skrämd min; och jag, den svarte, klassikern, den gamla vanliga.

Längst fram värmer charangan upp. Trumpeten ljuder, bastrumman dånar och saxofonisten spelar med solglasögon så stora att han ser ut som en insekt med rytm. Så fort första tonen i ”Paquito el Chocolatero” hörs blir hela torget galet. Och när torget blir galet kommer de.

Barnen.

Fyrtio, femtio, hundra, jag vet inte. Med röda halsdukar, vita t-shirtar med glassfläckar och en energi som, rätt kanaliserad, skulle kunna lysa upp hela ferian utan att kosta en euro. De omringar oss. De jagar oss. De ropar ”toro, toro!” med vild glädje. I teorin borde vi jaga dem, men ledarna som knuffar oss går i sin egen takt och det slutar tvärtom: det är byn som trycker in tjuren i ett hörn.

En liten kille med glasögon klamrar sig fast vid min hals och släpper inte. En flicka med en blomma i håret klappar mig på ryggen som man gratulerar en häst. En annan gör passer med sin pappas jacka, mycket värdiga bröstpasser för att vara sex år. Folk applåderar varje pass och någon ropar från en balkong efter ett till.

Jag har bara en rädsla här i livet, och det är inte capan. Det är knappnålar. Hårnålar. Pennor. Allt med spets. Varje gång jag ser ett barn med en sockervaddspinne sjunker modet. Den röde fick förra året ett litet hål av ett örhänge och avslutade eftermiddagen liggande på trottoaren som en ballong efter ett barnkalas. Så vill jag inte sluta. Inte i dag, när charangan spelar.

Mitt i rusningen kommer en förrädisk vindby. Jag lutar, lutar lite till och står i en ärorik sekund balanserande på ett enda ben, som en balettjur. Barnen skriker. Charangan, som aldrig missar ett tillfälle, avslutar med ett slag på bastrumman. Det ser inövat ut. Det är det inte.

Jag återfår balansen. Torget applåderar bara mig. För ett ögonblick känner jag mig som ferians stjärna.

Strax efter fem är rusningen slut. Barnen, svettiga och glada, går för att hämta vatten, glass eller båda samtidigt. Charangan drar vidare uppför gatan. Och de stänger av min fläkt.

Det är en konstig känsla. Lite i taget förlorar jag mitt mod, hornen viker sig, nacken skrynklas och jag slutar liggande på marken som en tjurdräkt utan någon i. En pojke som går förbi sätter sig på huk, klappar mig på mulen och säger: ”Du kommer tillbaka i morgon, va?”

Jag kommer inte tillbaka i morgon. Jag kommer tillbaka nästa år. Men klappen behåller jag. Och att jag fick gå och sova hel, utan en skråma och med hela byn applåderande.

Ferians lördag tål inga halvmesyrer, allra minst vid kaffetid. I vardagsrummet hemma, med persiennerna halvvägs nere mot gatans kvalmiga värme och takfläkten som snurrade med en måndags ovilja, markerade klirret av teskedar mot porslinet början på ett välbehövligt vapenstillestånd.

Vi hade lovat måttlighet i tre dagar. Tre. Vi svor det i onsdags, efter den första feriamiddagen. Vi upprepade det i torsdags, efter den andra. I fredags svor ingen det längre högt, men det fanns en tyst överenskommelse: i år skulle ferian klaras på kolsyrat vatten, frukt och franciskansk måttlighet. Min kusin tog till och med med en skål vindruvor som en symbolisk gest. Skålen stod orörd på bordet och tittade förebrående på oss.

Varje spår av disciplin flög i luften i exakt samma ögonblick som min morbror klev över tröskeln.

Han bar en bricka av guldfärgad kartong med ett rött band om, och tyngden avslöjade att byns konditori hade gjort sitt bästa. Han bar den med båda händerna i brösthöjd, som den som går in i kyrkan med monstransen. När han ställde den på vaxduken lät prasslet av smörpappret som ett startskott.

– I dag förtjänar vi en sockerrevansch, fastslog min morbror medan han knöt upp knuten med en bombteknikers långsamhet.

– Älskling, vi sa ju … började min moster.

– Vi sa mycket, svarade han utan att lyfta blicken från bandet.

Doften av bränd vaniljkräm, kanel och nygräddad smördeg fyllde rummet på en gång. Där stod de, tätt packade som soldater i paraduniform: millefeuiller krönta med florsocker, piononos indränkta i sirap och två chokladpetit-chouer som öppet trotsade varje kolesteroltest. Vi räknade dem med blicken. Vi var sju. Det fanns nio bakelser. Feriamatematiken är grym: två blir över, och två är det sämsta tänkbara talet för en familj.

I tio sekunder rådde en vördnadsfull tystnad. Ingen vågade ta först för att inte verka som en barbar, men blickarna korsades, räknade banor, mätte avstånd och delade ut bitar med ögonen. Min mormor, som inte rört sig ur fåtöljen på hela eftermiddagen, rätade på sig några centimeter. En minimal gest. Men alla förstod att petit-choun i hörnet redan hade en ägare.

Motståndet varade så länge det tar för en klunk kaffe att svalna. En snabb hand (jag säger inte vems, men mostern med ”älskling, vi sa ju” har mycket goda reflexer) kastade sig över den krispiga smördegen, släppte loss ett vitt regn över bordet, och förnuftet kapitulerade obönhörligt. På två minuter såg brickan ut som ett slagfält: smulor, florsocker överallt och en ensam pionono som ingen vågade göra anspråk på av ren artighet.

Om natten lovade dans till gryningen på torget krävde kroppen förstklassigt bränsle. Det sa vi, med munnen full och klibbiga fingrar, som vetenskaplig förklaring.

I morgon skulle skulden komma tillbaka, de kokta grönsakerna och skålen med vindruvor. I dag firades ferian tugga för tugga.

Jag är förbandslådan på festområdets sjukvårdsstation. En orange låda med handtag, två spännen som säger klick och därinne perfekt ordning: kompresser efter storlek, bindor rullade som snäckor, blodtrycksmätaren upprullad i sitt fodral, koksalt, handskar och min dyrbaraste skatt, som inte är vad ni tror. Det är asken med bildplåster.

På ferians lördag, klockan nio på kvällen, luktar festområdet churros, sockervadd och nya skor. Det sista känner jag bättre än någon annan, för nya skor är min största kundgrupp. Av tio personer som kommer in genom stationens dörr kommer sju haltande med ett ursäktande leende och skorna i handen.

– Jag köpte dem till ferian, säger den första, en tjej i grön volangklänning. Det är första gången jag har dem på mig.

Nacho, sjuksköterskan, nickar som någon som hört den meningen fyrahundra gånger. Och han har hört den fyrahundra gånger. Han tvättar, lägger om, sätter ett särskilt skavsårsplåster och ger henne ett råd som nästan är en livsfilosofi: ”Nya skor en stund i taget. Och till dansen de gamla vanliga.”

Sedan kommer en sexårig pojke med skrapat knä och enorm stolthet. Han har ramlat när han sprang mot lotteriståndet, men han säger att det inte gör ont, medan hakan darrar lite. Ambulanssjukvårdaren frågar vilket som är hans favoritdjur och öppnar min ask med bildplåster som en skattkista. Pojken väljer ett lejon. Han går ut från stationen och visar det för alla, med knät först, som om det vore en medalj.

Halv tio kommer en äldre herre in, mycket välkammad, sätter sig och sneglar på mig. Det är inget fel på honom, säger han. Han vill bara få blodtrycket taget, när han ändå är här. Nacho tar det i all lugn och ro. Perfekt. ”Som en ung grabb”, säger han. Herren reser sig rakare än när han kom in och går för att leta upp sin fru och berätta.

Det finns också en tjej som är lite yr, som har tillbringat eftermiddagen i solen utan att dricka vatten. De sätter henne i skuggan, ger henne en kall flaska och drar ett dåligt skämt. Efter tio minuter mår hon bra och efter femton skrattar hon åt skämtet, och det är då man verkligen vet att någon har återhämtat sig.

Det jag gillar mest med det här laget är hur de arbetar: utan brådska utåt och med allt förberett inuti. De vet att det nästan alltid blir ett skavsår, ett knä eller ett värmeslag. Men de är redo för vad som helst, det är därför de är här. Och ändå behandlar de varje skavsår som om det vore ferians viktigaste.

Vid midnatt räknar vi: sjutton skavsår, ett knä, en yrsel, tre perfekta blodtryck och ett par glasögon som hittats under en stol och som redan är tillbaka hos sin ägare. Inget allvarligt. Det är den bästa nyhet en förbandslåda kan ge.

Nacho stänger mig, klick och klick, och ställer mig på hyllan. Jag har tjugo bildplåster kvar. I morgon måste lejonen fyllas på, de tar alltid slut först.

Den ursprungliga planen för lördagskvällen var ett monument över förnuftet. Vi hade bestämt träff klockan nio efter strikt konsensus, till och med omröstning i WhatsApp-gruppen med enkät och allt: en snabb, lätt och okomplicerad middag, för att få plats på första raden innan konserten klockan elva på ferians scen i Torrox. Vi hade kalla läskedrycker, vattenflaskor i ryggsäcken mot värmen i folkmassan och det fasta löftet att inte proppa i oss, så att vi kunde hoppa till ”Sabor de amor” utan risk för magknip. Någon föreslog att äta sallad. Ingen lyssnade, men gesten uppskattades.

Förnuftet höll exakt tills vi svängde runt hörnet till Calle Calzada.

Där bröt myteriet ut. Doften från vedugnen kom ut ur pizzerian som armen i en tecknad film och grep oss i näsan. Någon (Rafa, alltid Rafa) släppte det förbjudna ordet: ”Och en pizza att dela?” Innan den ansvarsfulla falangen hann lägga en enda motröst kom två i gänget redan ut med ett vingligt torn av tre rykande kartonger. ”Att dela”, sa Rafa. Tre familjepizzor för sex personer. Det är inte att dela, det är en vätskekontroll.

Hej då, sparsamt småplock; hej, smält ost som sträcker sig i oändliga trådar över kullerstenarna.

Vi beställde en quattro stagioni, en barbecue och en med skinka och champinjoner. Quattro stagioni var den mest omstridda: en ville bara ha skinkårstiden, en vägrade blankt kronärtskocksårstiden och en hävdade att det i Torrox i oktober bara finns en årstid, och det är sommar. Den klimatdebatten kostade oss fem dyrbara minuter.

Att äta en familjepizza stående mitt i en livlig backe, balanserande för att inte fläcka ner feriaskjortan medan man håller en läskburk mellan knäna, borde vara en olympisk gren. Lucía åt med utsträckt arm, som om hon var rädd för pizzan, för att rädda sin vita blus. Rafa däremot var redan på femte biten, med en tomatfläck på bröstet i exakt samma form som Iberiska halvön.

Tjugo över tio var spänningen outhärdlig. Klockan tickade obarmhärtigt, en vindby höll på att blåsa iväg ett kartonglock och det fanns tre föräldralösa bitar kvar som ingen ville lämna av ren festvärdighet. Att slänga pizza under ferian ger otur. Ingen säger det, men alla vet det.

Vi klämde den sista kanten i löpfart, torkade fingrarna på en enda mirakulös servett som gick från hand till hand som en relik och sprang uppför backen mellan skratt och flåsningar. När vi svängde mot torget hördes elgitarrens första ackord och sångarens röst hälsade byn.

Vi kom fram andfådda, matsmältningen på gränsen och med oreganoandedräkt, men översvallande glada och redo att bränna middagen till spansk pop. Vi fick inte första raden. Vi fick sjunde. Men när ”Sabor de amor” kom hoppade vi ändå. Försiktigt, förstås. Väldigt sakta. För pizzans skull.

Min yrkeskarriär tog tvärt slut i tredje turen av fjärde sevillanan, precis när orkestern bestämde sig för att öka tempot som om de fick betalt per slag. Fram till dess var jag en respektabel spolklack: sju centimeter värdighet klädd i röd mocka, matchande klänningens prickar. Ingen plast, inga imitationer. En klack från en riktig skomakare, av det slag man säljer med varningen ”den här måste tämjas”.

Jag hade klarat tre feriadagar som en mästare. Jag hade undvikit rebujitopölar av tvivelaktigt ursprung, andras trampanden, förrädiska trappsteg och de kilometer Maricarmen avverkar mellan casetan, turrónståndet och lotteriståndet, där hon förresten aldrig vinner något. Tre dagar. Jag såg mig redan gå i pension med heder i en skokartong högst upp i garderoben och berätta krigshistorier för gummistövlarna.

Men den sista zapateadon på casetans plankor blev min dödsdom.

Det lät ett torrt knak, som en gren som bryts. Jag kände hur limmet och de två spikarna som höll mig vid sulan gav upp utan förvarning: en for iväg mot baren och den andra gav upp med en liten metallisk suck. Maricarmen, ovetande om tragedin, snurrade triumferande med armarna i luften. Jag blev kvar fastkilad mellan två illa lagda plankor och stirrade upp i lykttaket som en soldat stupad på slagfältet.

Att se min sulkamrat försvinna var förkrossande. Och Maricarmen behövde inte ens en halv sekund för att förlora sin symmetri. Hon gick från att skrida fram som en feriadrottning till att halta i en högst komisk kadens, en fot i Alhambra och den andra i källaren, med ena axeln upp och ner som om hon dansade reggaeton av misstag. Hennes kusin trodde att det var ett nytt steg och härmade henne. Sedan hängde två till på. I en ärorik minut dansade halva casetan haltande av ofrivillig solidaritet. Jag, från golvet, visste inte om jag skulle gråta eller känna mig som koreograf.

Äntligen märkte Maricarmen det. Hon tittade ner, på sin stympade sko, på sina väninnor och sa meningen som krossade mitt hjärta:

– Och de kostade mig fyrtio euro på rean!

Rean. Tre dagar av oklanderlig tjänst och så blev mitt farväl. Inte ens en tyst minut.

Sedan kom det värsta. En flod av espadriller, cowboykängor och espartoplatåer sparkade mig skoningslöst mot utgången. Jag rullade över dansgolvet, studsade på trappsteget och flög ut genom dörren som en cowboy som kastas ut från en saloon. Nu vilar jag här, lutad mot en trottoarkant i Torrox, och betraktar volangparaden ur en fimps perspektiv.

En gatuhund kom fram och nosade skeptiskt på mig. Den gick två varv runt mig, rynkade nosen och kom fram till att jag inte ens duger som ben. Den gick utan att säga hej då. I den här byn har till och med hundarna omdöme.

Min ägare förhandlar väl nu om ett par reservballerinor med någon förutseende väninna, eller så har hon gett upp och gått barfota, vilket mitt i natten är obligatoriskt mode på varje andalusisk feria. Jag, under tiden, har uppnått det många drömmer om: förtidspension mitt i festen, med gatuvy och levande musik.

Om någon frågar, säg att jag stupade i tjänsten, ett offer för konsten och överdriven entusiasm. Och låt dem skriva på min gravsten: ”Han höll i tre dagar. Sevillanan i fyra.”

Att stå planterad mitt på Plaza de la Constitución i Torrox har sina fördelar: förstklassig utsikt, varierande samtal och en fast tjänst som många skulle avundas. Problemet kommer när klockan två slår mitt under oktoberferian och termometern bestämmer sig för att ignorera kalendern med all världens fräckhet. Oktober, säger de. Oktober i Torrox är augusti med en jacka i garderoben, för säkerhets skull.

Jag är den mittersta gatlyktan. Tre armar av gjutjärn, en herrgårdsaktig hållning och ett oklanderligt nattregister. På natten är jag oumbärlig. På dagen, med lamporna släckta och solen som gassar, begränsas mitt jobb till att hålla stilen utan att smälta och tjäna som mötesplats. ”Var ska vi ses?” ”Vid lyktan.” Bara så, utan fler anvisningar. Jag är en gps av gjutjärn.

Som tur är har kommunen i år behagat hänga upp en baldakin av färgglada paraplyer över våra huvuden. Ett svävande valv i grönt, gult och cerise som dämpar gasset och kastar en psykedelisk mosaik på marken. Skuggan är välkommen, det säger jag inte emot, men jag känner mig lite löjlig omgiven av så mycket uppfällt tyg utan att det faller en droppe. Jag ser ut som den allvarliga mostern på ett bröllop där alla andra bär partyhatt. En turist har tagit elva bilder på mig. Elva. Det enda som saknades var att han bad mig le.

Vid mina fötter ger dagferian ingen vila. En orkester anfaller en pasodoble med fler decibel än stämning från scenen längst bort på torget. Trumpetaren kör sitt eget race; klaviaturen ett annat; och sångaren ett tredje som vetenskapen ännu inte upptäckt. Det spelar ingen roll. Värmen trycker på, men folk bryr sig inte: solfjädrar som piskar luften med jetfart, glas med rebujito i omöjliga balansakter och ett gäng modiga som stampar på kullerstenarna som om marken var frusen och man måste hålla värmen.

För en stund sedan lutade sig en herre i blommig skjorta och stråhatt mot min stolpe för att skaka ut en sten ur skon. Stort misstag. Han höll på att lämna handen fastbränd vid järnet, som vid den här tiden är lika varmt som en churrosstekhäll. Han gjorde ett skutt värdigt en professionell dansare, släppte ett ”för i h…!” som jag inte avslutar av respekt för barnen, och folk runtomkring trodde att det var en del av dansen och applåderade. Mannen, som inte är den som slösar bort en ovation, avslutade med ett sevillanasteg. Konst.

En flicka har klistrat ett tuggummi på min fot. Ett par har tagit en selfie och kramat mig som om jag vore en släkting. Och en duva har suttit på min vänstra arm i tjugo minuter och tittat på mig som om den funderade på att flytta in. Allt normalt.

Jag tittar bort mot scenen, där teknikerna testar ljus bland kablar, högtalare och en rulle silvertejp som måste vara det som håller ihop halva scenen. Jag ler genom mina dammiga glas. Jag vet mycket väl att så fort solen gömmer sig bakom de vitkalkade husen och paraplyerna bara blir dekoration kommer min tur.

Jag har fler ferior bakom mig än jag kan räkna. Och i kväll, som alltid, ska jag tändas först, stå ut med någon sned lykta hängande på ryggen och lysa upp folks snubblingar till gryningen, när den sista eftersläntraren går in i mig, ber om ursäkt och säger god natt som om jag vore en släkting.

Tills dess nöjer jag mig med att inte gå sönder före middagen. Och att duvan, snälla, bestämmer sig för att bo någon annanstans.

Ferians söndag förlåter ingen samlad trötthet, men arenan för Torrox ryttaruppvisning var en häxkittel där ingen blinkade. Mellan det fina dammet som hovarna rev upp och doften av läder och sand höll jag Lauras hand med en blandning av romantisk hängivenhet och kallsvett. Inte konstigt. Vi hade fyra dagars fest i kroppen, fotsulorna värkte som om jag gått Camino de Santiago i flipflops och till råga på allt hade jag envisats med att se bandlöpningen tryckta mot främsta staketet. Min idé. Ingen tvingade mig. Bara så ni vet.

– Släpper du taget sväljer floden av linneskjortor oss, varnade hon i mitt öra och klämde mina knogar med kraften hos en hydraulisk tång.

Laura är en förtjusande person, mild och med små händer. Små händer som i spända situationer utvecklar trycket hos en olivpress. Det har jag vetat sedan första straffläggningen vi såg tillsammans. Ändå fortsatte jag. Sådan är kärleken.

På banan började en imponerande skimmel med flätad man trava bort mot slutet för att ta sats. Ryttaren, rak som en tensticka, i oklanderlig kort jacka och med en mustasch som förtjänade egna applåder, höll i högerhanden en trästicka tunn som en blyertspenna. Femtio meter bort, hängande i ett rep spänt mellan två stolpar, fladdrade en rad sidenband i starka färger upprullade på små spolar. Utmaningen verkade som trolleri: galoppera i full fart och träffa en ring stor som ett euromynt för att rulla ut priset utan att sakta ner. Jag träffar vissa dagar inte ens nyckelhålet när bilen står still.

– Tror du att han tar den? viskade Laura.

– Tar han den bjuder jag dig på churros.

– Tar han den bjuder du mig på churros ändå.

Det var ingen förhandling heller.

Hästen satte av i full galopp. Marken skakade under våra sulor i takt med en hemmagjord jordbävning. Publiken höll andan samtidigt: tystnaden var så tät att man bara hörde djurets frustande genom den heta eftermiddagsluften och, i bakgrunden, en påse solrosfrön som någon öppnade i sämsta tänkbara ögonblick. Laura borrade in naglarna i min handflata; jag kunde svära på att min blodcirkulation stod still de tre sekunderna och att jag förlorade känseln i lillfingret för alltid. Ryttaren sträckte ut armen, kisade med ena ögat och stötte mot det cerise bandet.

Klack!

Stickan gick rent genom ringen, spolen snurrade och släppte ut två meter satin i vinden och folkmassan exploderade i ett öronbedövande jubel av applåder och hejarop. Laura hoppade upp om halsen på mig och skrek av glädje och fick mig att tappa balansen bakåt, under grannarnas skratt och applåder från en herre som ropade: ”Det fallet ger också poäng!”

Från marken, med håret fullt av sand och fingrarna fortfarande domnade av hennes grepp, var jag helt säker: att överleva en bandlöpning hand i hand med sin flickvän är den farligaste sporten på hela ferian. Och churrosen den eftermiddagen hade jag förtjänat.

Jag är västen till en frivillig inom räddningstjänsten. Orange, med band som lyser när ljuset träffar dem och en bröstficka där ett block, en penna och ett paket näsdukar får plats. Måndag till fredag hänger jag på en galge. Han som bär mig, Fermín, jobbar på en bilverkstad; i veckorna luktar han olja och skruvar. Under ferian luktar han som jag.

Den här söndagen klockan åtta på kvällen har vi det känsligaste uppdraget av alla: processionen som flyttar skyddshelgonen från församlingskyrkan till deras helgedom. Fermín har varit på Paseo de las Moreas sedan sju, med två kollegor, en vattendunk och backar med småflaskor. Hans jobb är att alla ska kunna vara där, se och följa med i lugn och ro. Varken mer. Eller mindre.

Promenaden fylls sakta. Hela familjer, grannar som kommit upp från kusten, mormödrar med solfjädrar och barnbarn i söndagskläder. Några har kommit varje år i sjuttio år och några kommer för första gången. Fermín öppnar en passage med armarna, vänligt, utan att höja rösten: ”Ett litet steg bakåt, tack, de äldre kommer.” Och folk tar det lilla steget.

En dam på över åttio har blivit utan skuggplats. Fermín hämtar en fällstol ur bilen, ställer den på första raden och ger henne en vattenflaska. Damen tar hans hand, klappar den två gånger och säger att han är precis som hennes barnbarn, som också är så snäll. Fermín rodnar. Jag, på utsidan, förblir orange.

När processionen når promenaden förändras allt. Det blir en tystnad som ingen beordrar eller ber om: den kommer av sig själv. Fermín står också stilla på sin plats, uppmärksam på gatan och människorna på samma gång. Det är den del av hans jobb som inte står i någon manual: att veta hur man är. Att respektera det som för så många grannar är det viktigaste med ferian och samtidigt inte tappa någon ur sikte.

En liten pojke vill se allt och smiter ut mot körbanan. Fermín för honom tillbaka till sin plats med en hand på axeln och ett leende, utan ett skrik. Mamman tackar med blicken. En herre blir lite yr i värmen och kollegorna följer honom till en bänk, med vatten och en stund i skuggan. Inget mer. Ingen märker något, och det är precis så det ska vara.

Processionen fortsätter mot Calle Almedina och helgedomen, och med den försvinner folkmassan lite i taget, som ebben. Fermín plockar upp de tomma flaskorna, fäller ihop stolen och sätter sig en stund på trottoarkanten. Fötterna värker. Han tittar på mina blanka band, lite smutsiga nu, och skrattar för sig själv.

– Ett år till, kompis.

Ingen betalar honom för det här. Ingen av de frivilliga får en euro för att tillbringa ferian på benen, dela ut vatten och öppna passager. De gör det för att de vill att byns fest ska gå bra. Och den går bra, delvis, för att de finns där.

I kväll hamnar jag på galgen igen. På måndag går Fermín tillbaka till verkstaden. Men i min bröstficka ligger något kvar som damen stoppade dit utan att han märkte det: en mintkaramell inslagen i papper, med en lapp skriven i blyerts: ”tack, min pojke”.

Jag är en brandslang. Tjugo meter rött tyg, en blank metallkoppling och ett oändligt tålamod. Jag bor upprullad på sidan av bilen, som ett gigantiskt snäckskal, och har ett mycket eget sätt att mäta om en natt har gått bra: ju mindre jag kommer ut, desto bättre.

På söndagskvällen står vi i beredskap vid El Convento, för halv elva börjar det stora fyrverkeriet. Vi kommer i god tid, innan allt blir fullt. Brandmännen går igenom området med mig, testar trycket, rullar ut en bit och rullar in den igen. Det är en ritual. Som när man provar flamencoklänningen kvällen före för att se att den fortfarande passar.

Vi är fem i skiftet. Styrkeledaren, som pratar lite och ser mycket. En ung brandkvinna, som i morse var på sin systerdotters skola och visade bilen och fortfarande har stjärnklistermärken på hjälmen. Och tre till, som har varit med om så många ferior att de kan raketernas ordning utantill.

Pyroteknikern kommer fram och hälsar innan det börjar. De känner varandra från tidigare år. De skakar hand, går igenom planen med två meningar och går till var sin plats. Fler ord behövs inte: båda vill samma sak, att himlen fylls och att marken inte märker något.

Prick halv elva stiger den första raketen. Folk säger ”åååh!” och jag, från bilen, säger det också inombords. För även om jag är en slang älskar jag fyrverkerier. Jag gillar dem som slår ut som gyllene palmer, dem som sprakar som en panna med churros och dem som dröjer en sekund innan de exploderar, när hela byn håller andan på en gång.

Brandmännen tittar bara på himlen då och då. Resten av tiden tittar de på marken, träden, taken och gnistorna som faller. Det är deras sätt att njuta av fyrverkeriet: i ögonvrån, med handen nära mig. Den unga brandkvinnan tillåter sig ett stort leende när en grön och vit kedja exploderar, och styrkeledaren, som har sett det, låtsas att han inte har det.

Finalen är en kanonad som får fönsterrutorna att skallra. Sedan tystnad, rök och applåder från alla håll, från promenaden, från balkongerna och från El Convento. Någonstans i den röken, det är jag säker på, svävar nattens sista pjäs lycklig omkring, den som väntade på sin tur utan att knorra.

Vi gör en sista runda. Allt i ordning. Inte en glöd där den inte ska vara, inte en nervös buske. Styrkeledaren meddelar det på radion med årets finaste mening: ”Inget att rapportera.” Alla fem tar av sig hjälmen samtidigt, som om de hade övat.

Vi åker tillbaka till stationen med släckta blåljus och utan brådska. Jag är fortfarande upprullad, torr och i frid. Vissa slangar skryter om hur många gånger de har varit ute. Jag skryter om den här natten, när jag inte behövde komma ut för att sitta på första parkett.

I morgon kontrollerar de mig igen, för säkerhets skull. Alltid för säkerhets skull. Det är därför vi finns.

Jag heter gyllene palm på tvåhundra millimeter, fast i verkstaden kallar de mig ”den tjocka”. Jag bor i ett papprör nedstucket i jorden nära El Convento, omgiven av olyckskamrater: raketer, pjäser, smällare, krysantemer, ett par vulkaner och en rad tomtebloss som aldrig slutar prata. Det är söndag, ferians sista dag, och halv elva börjar det stora fyrverkeriet. Jag avslutar föreställningen. Jag är grädden på moset. ”Vi ses nästa år.”

Jag vill inte skryta, men det är en post med stort ansvar.

Från mitt rör ser jag inte mycket: en bit himmel, några stjärnor och pyroteknikerns kängor, en allvarlig man med hjälm och reflexväst som hela eftermiddagen har kontrollerat kablar, räknat rör och upprepat tyst för sig själv ”den här ja, den här ja, den här också”. När han går förbi mig stannar han, knackar på kartongen och säger: ”Du, den sista.” Jag vet, chefen. Jag vet.

Mina grannar är något annat. Till vänster har jag en grön krysantempjäs som har varit nervös sedan lunch och frågar var tionde minut om det gör ont. Till höger en varningssmällare, liten och tjurskallig, som hela tiden skryter om att han ska bli ”den som hörs mest”. Säkert. Dig hör de ända till Frigiliana. Och sedan minns ingen dig.

På avstånd hörs byn. Klockan åtta gick processionen som flyttar skyddshelgonen till deras helgedom, och det svävar fortfarande kvar den där vördnadsfulla tystnaden som klockorna lämnar. Nu kommer festens sorl sakta tillbaka: folk som letar plats, barn uppklättrade på murar, gäng med påsar solrosfrön och par som har fem feriadagar i kroppen och bara står upp av kärlek.

Halv elva. Det blir den där tystnaden som bara finns strax före fyrverkeriet.

Pang! Den första stiger, en signalraket som visslar som en tekittel och brister i vitt. Byn svarar med kvällens första ”åååh!”. Sedan kommer de andra, i vågor: krysantemer, små palmer, vulkaner som spottar gnistor och kaskader som faller som guldregn. Min granne, den gröna krysantemen, far iväg ropande något jag inte förstår och brister vacker, jättelik, perfekt. Jag säger det till henne underifrån, fast hon inte hör mig längre.

Den tjurskallige smällaren går också av och, mycket riktigt, hörs han enormt. Tre billarm går igång och en herre på första raden tappar påsen med solrosfrön av bara farten.

Fyrverkeriet fortsätter. Tjugo minuter av färger, rök, gnistor och ”åååh!”. Och jag, i mitt rör, väntar. Det blir allt färre kamrater kvar, allt mer rök och jag känner pyroteknikerns kängor komma allt närmare.

Finalen kommer. Rytmen ökar, explosionerna hopar sig och himlen ser ut som en flamencoscen på väg att rasa. Folk applåderar utan att veta om det redan är slut. Och då känner jag värmen i stubinen.

Jag stiger.

Jag stiger som jag aldrig stigit förr och lämnar ett guldspår över El Convento, de vita taken, lyktorna och alla människor som tittar upp med öppen mun. I en sekund ser jag allt: hela byn, torget, havet i fjärran, det upplysta pariserhjulet. Fem feriadagar i en enda blick.

Och jag brister. Jag slår ut i en gigantisk gyllene palm som täcker himlen över Torrox från ände till ände och faller långsamt, väldigt långsamt, i trådar av guld. Nedanför kvällens längsta ”åååh!”. Sedan en applåd som aldrig tar slut.

Nu är jag rök. En rök som driver mot Plaza de la Constitución, där den sista konserten snart avslutar ferian. Jag stannar där en stund, svävar över folket och lyssnar på den sista låten.

Det har varit en ära att vara den sista. Vi ses nästa år, Torrox.

Jag är ferians arrangörers walkie-talkie. Svart, med kort antenn, en volymratt som jag nästan aldrig vrider ner och en klämma som suttit fast i ett bälte sedan onsdag morgon. Om någon vill veta hur ferian i Torrox verkligen var ska de inte titta på bilderna. De ska lyssna på mig.

På onsdagen klockan åtta började allt med en röst från monteringslaget: ”Scenen på torget klar, kom.” Sedan elektrikerna: ”Portalen kontrollerad, central två redo för tändning, kom.” Sedan ljudet: ”Test, test … hör ni mig? Kom.” Vi hörde dem. Vi hörde dem varje dag.

Hela ferian har gått genom min kanal, men bakom kulisserna. Lokalpolisen som rapporterade en bil som stod felparkerad framför en infart och en pojke som inte var borttappad utan tittade. Guardia Civil som samordnade trafiken på landsvägen. Räddningstjänsten som bad om mer vatten till Paseo de las Moreas. Sjukvårdsstationen som kväll efter kväll sa den finaste meningen i min repertoar: ”Allt lugnt, bara skavsår.”

Genom mig har nattbussarnas förare talat, räknande passagerare som man räknar får: ”Sista turen tillbaka med trettiotvå, alla hemma.” Paellakockarna som bad om en extra gasolflaska kvart i två. Servitörerna i casetas som inte visste om det fanns is kvar till dryckerna. Trädgårdsmästarna i Jardines de Picasso som bad att ingen skulle trampa på den nya gräsmattan.

Också tivolifolket på Llano de la Almazara, som meddelade att de skruvade upp musiken prick nio. Städlaget, halv sju på morgonen, med en röst full av sömn och stolthet: ”Calzada klar, kom.” Taxichaufförerna som frågade var man kunde komma in till El Convento utan att störa. Brandmännen, med sitt ”inget att rapportera” varje kväll.

Och så fanns de andra, som inte ens hade någon walkie men fanns med i alla meddelanden: folket från föreningarna som bar ut bord och samlade ihop stolar; körerna som övade i varje hörn; dansskolorna med dansare i alla åldrar; peñas, klubbar, brödraskap, grannar som lånade ut en förlängningssladd, en markis eller en stege. Ingen på affischen. Alla på ferian.

Nu är klockan en minut i tolv på söndagen. På Plaza de la Constitución spelas ferians sista låt och folk sjunger den som om de inte ville att den skulle ta slut. Den som bär mig går lite åt sidan, letar upp ett hörn där det hörs, håller mig mot munnen och trycker på knappen.

– Till alla lag. Ferian är slut. Tack till monteringslaget, elektrikerna, ljud och ljus, lokalpolisen och Guardia Civil, räddningstjänsten, sjukvårdare och brandmän, städningen, förarna, tivolifolket, casetas, de frivilliga från alla föreningar. Utan er tänds ingenting här. Kom.

I några sekunder svarar ingen. Sedan börjar svaren komma, ett efter ett, i varandra som i en sevillana: ”Uppfattat.” ”Tack själva.” ”Vi ses nästa år.” ”¡Viva la feria de Torrox!” Någon, från någon post, vågar sjunga en bit pasodoble. Ingen säger något, och det är så radioapparater applåderar.

I morgon laddar de mitt batteri och lägger mig i en låda med reservbatterierna och en rulle silvertejp. Jag tillbringar vintern i tystnad och drömmer om meddelanden. Men först, som alltid, det sista.

– Klart slut.